Kvinnor vid Nämforsen: Bland mödrar, sejdkonor och voltigörer

Inför arbetet med min roman Embla – Om du levde nu – genomförde jag en förstudie av de välbekanta hällristningarna från Nämforsen. Med tanke på att det sägs vara en manlig värld, blev jag förvånad över alla kvinnor jag såg på klipphällarna. Flera av dem gav inspiration till min romanfigur Embla, som växer upp i en by vid Mälaren men blir oplanerat gravid. Hon gifter sig med en äldre jägare som för henne till trakterna kring Nämforsen.  Man brukar säga att gravida kvinnor ser andra gravida kvinnor. Själv gav jag till ett rop av förtjusning när jag i femte månaden stod inför en hällristningsscen vid Nämforsen. En kvinna med påtagligt rund mage bär på något, kanske en präktig lax, tillsammans med sin man.

En gravid kvinna och en man bär på något. Hällristning från Nämforsen. Foto: Jorun Modén

En gravid kvinna och en man bär på något. Hällristning från Nämforsen. Foto: Jorun Modén

Trots att figurerna inte är mycket mer än streckgubbar, frammanar de en våg av bilder för mig. Jag föreställer mig att de är nöjda med sin dag och att de redan känner smaken av färsk lax grillad på kolbädd, eller inlindad i björknäver och tillredd i kokgrop. Det enda som antyder att det är en man och en kvinna är faktiskt den svällande magen hos den vänstra figuren: manlig bukfetma och ölmage var knappast vanligt på den här tiden. Men för mig var det så självklart när jag såg dem att det var just så det var: i enkelhet finns den starkaste symboliken. Jag befann mig vid Nämforsen för att uppleva Urkultfestivalen, fotografera hällristningar och källforska inför min roman Embla – Om du ändå levde nu. Till min förvåning såg jag den här dagen många hällristningar som jag tidigare inte hade lagt märke till och några av dem kunde mycket väl vara avbildningar av kvinnor.

Det märkliga är att de här kvinnorna inte finns, i varje fall inte om man ska tro de gängse böckerna om jägarfolkens bildvärld. ”Kvinnan möter vi däremot inte. Men detta är naturligt. Detta är jägarens egen värld.” menar Sverker och Bengt Jansson. Det enda undantag de tycker sig ha hittat är en samlagsscen från Laxön.

Bäckaskogskvinnan

Bäckaskogskvinnan på Historiska museet. Bildkälla: Wiki commons.

Jag har funderat över vad det beror på att jag så tydligt ser kvinnobilder där andra betraktare bara ser män. Är det för att jag är kvinna? Kanske, men Catharina Ingelman-Sundberg har skrivit ett kapitel som heter ”De kvinnofattiga hällristningarna” i sin bok Forntida kvinnor: ”Redan de fiskare och jägare som bodde vid Nämforsen i Ångermanland under stenåldern föredrog att hugga in bilder av djur, skepp och fotsulor på klipporna i stället för att skapa bilder av kvinnor.” Kanske ger hon uttryck för den åsikten helt enkelt för att den har blivit så väletablerad i litteraturen om hällristningar. Ändå har hon just berättat om Bäckaskogskvinnan som upptäcktes på 1930-talet i Skåne. Länge trodde arkeologerna att de hade hittat skelettet efter en man. Bäckaskogskvinnan var begravd i halvsittande ställning tillsammans med en flinteggspil och en rörbensmejsel som kan ha använts som grävredskap och dolk. När en benexpert kopplades in, upptäckte han dock att ”mannen” var barnaföderska och kan ha fött så många som tio barn.

Vi vet alltså att det förekom att stenålderskvinnor ägde jaktredskap, även om vi inte kan fastställa hur vanligt det var. Sneglar vi på fångst och jägarkulturer som överlevt fram till våra tider, har kvinnan oftast en god ställning. Hon bidrar till familjens överlevnad på många sätt: genom att samla, tillverka kläder och redskap, och ibland genom att delta i jakt och fiske. Männen i dessa kulturer är vanligen aktiva i barnens uppfostran och vissa av dem tar även del av barnavård. Ett stort antal forskare anser att människor levde under mer jämställda förhållanden innan bondekulturen etablerades. Att tala om ”jägarens egen värld” som Sverker och Bengt Jansson gör verkar därför orimligt.

Kvinnliga kännetecken
Hur kan jag då säga att figuren med rund mage är just en gravid kvinna? Både hon och mannen är ju tämligen minimalistiska streckfigurer. Borde hon inte ha långt hår och kjol för att vi ska dra slutsatsen att hon är just en kvinna? Det behöver inte vara så. Hällristningarna är som sagt sparsmakade och vid de tillfällen då streckgubbarna utrustas med ett eller flera attribut, kan vi förmoda att det finns en anledning även om vi inte alltid förstår den. Vi vet inte om alla kvinnor bar kjol och hade långt hår. Bronsåldersfynd har visat att kvinnor kunde gå klädda i minikjolar, ha flätat eller uppsatt hår och vara kortklippta, i varje fall i södra Sverige. Löst hängande hår eller nackknut med svans tycks inte ha varit någon rådande norm – och långt hår kan mycket väl ha förekommit bland män. Vikingatida män kunde ha flätat skägg eller hårknut i nacken, medan stenåldersmannen Özti som hittades i bergen mellan Österrike och Italien 1991, hade kortare, avskuret hår. Inte heller vet vi om man ritade streckgubbar som helt enkelt föreställer ”människor” i största allmänhet, både män och kvinnor. Så kan till exempel barn göra när de tecknar en folkmassa.

Brudparet från hällristningarna i Vitlycke, Tanums kommun, Bohuslän. Bildkälla: Wikipedia.

Bröllopspar och samlagscener
Kvinnan i hällristningen ”Brudparet” från Bohuslän bär ingen kjol. Hon är utförd på nästan exakt samma sätt som mannen hon omfamnar: som en enkel streckbild. Faktum är att det enda synliga tecknet på att hon är kvinna, är det långa håret som står ut som en svans från huvudet. Kanske är det bara hennes man som får se henne så, med utsläppt hår. Ändå är det ingen som ifrågasätter att scenen föreställer just en man och en kvinna. Paret har utsträckta, onaturligt långa halsar men armarna är i stället förkortade och fötterna endast antydda. De är sammanlänkade vid huvudet, armarna, bäckenet och benen. Bilden är intim: majoriteten av de som ser den tänker sig att mannen och kvinnan kysser varandra, vissa ser det som en bröllops- eller samlagsscen. Till vänster ovanför paret (ej i bild) finns en figur med yxa och erigerad penis som även övervakar ristningar av andra par. En yxa eller hammare kan ha använts i ritualer för att signa bröllop, som i Trymskvida, där jätten Trym befaller att Tors hammare ska bäras fram för att viga honom till den förklädda bruden Freja, som i själva verket är Tor.

Kärlekspar eller mor och barn?
Det finns en omfamningsscen från Nämforsen också, men här är scenen ännu enklare. Två figurer står tätt intill varandra, den ena är lite mindre till växten. Trots att teckningen är så avskalad tycker de flesta att den föreställer en omfamning eller kanske ett samlag. Till skillnad från kvinnan från Bohuslän, saknar kvinnan från Nämforsen alla kvinnliga attribut; det enda som antyder vem som är vem är att den ena figuren är något kortare. Egentligen kan vi inte ens veta om figurerna på bilden är av samma kön, men nästan alla betraktare tror ändå att det är en man och en kvinna, något som i så fall kan visa att man inte alltid kände ett behov av att göra skillnad när man ristade män respektive kvinnor. En annan möjlig och lite mer ovanlig tolkning av bilden är att vi i själva verket ser en vuxen som håller ett barn i famnen.

Att många figurer i hällristningar inte är mer än streckgubbar har dock inte hindrat arkeologer och andra skribenter från att dra rätt avancerade slutsatser kring vad de föreställer. Anders Fandén tolkar till exempel streckgubbarna på norrländska berghällar vid Flatruet, Skärvången och Skinnlipsstenen som människoliknande skyddsandar eller ett heligt bergsfolk. Tolkningen utgår från paralleller till sentida indianer i Kanada. Jag tror att man ska vara försiktig med att dra slutsatser kring ett så sparsmakat bildmaterial, men därmed inte sagt att man inte ska gissa alls. Och jag vågar påstå att mina associationer kring hällristningarna vid Nämforsen är mindre fantasifulla än flertalet andra som har gått i tryck. När allt kommer omkring har människor i olika tider en rad gemensamma symboler och en rund, gravid mage är en av de äldsta vi känner till.

Några tidsaspekter samt geografi
Jag avser att i den här essän visa trovärdiga möjligheter i en del av hällristningarna. Mer än så kan vi inte hoppas på när vi har tillgång bara till bildvärlden på stenhällarna, ett begränsat arkeologiskt fyndmaterial och paralleller till liknande kulturer. Hällristningar är svåra att datera men vi rör oss i en tid som sträcker sig ungefär från 4000 – 1000 år f.Kr. och som alltså överlappar med södra Sveriges bronsålder som räknas från år 1800 till 600 f.Kr. I norra Sverige talar man inte om någon egentlig bronsålder, men bland hällristningarna finns motiv som talar för att det åtminstone förekom ett visst kulturutbyte. Våra dagars landsgränser saknade naturligtvis mening men vi kan söka jämförelser med Nämforsen från hela Norden och österut i Sibirien. Min tolkning är en värld där både man och kvinna hade betydande roller i samhället och i bildframställningar.

Älgkon som skaparkraft
Det myllrar av älgar på berghällarna vid Nämforsen. Nästan alla är hornlösa där de springer förbi över klipporna, en del av dem ifyllda med rött så att vi lättare ska kunna urskilja dem i nutiden. De är aldrig långt borta, älgarna, och de förekommer ofta tillsammans med människor i olika kombinationer. Jag har valt ut en berghäll bland många för att den innehåller flera intressanta scener i anslutning till varandra: överst en liten figur som ser ut att möta upp med en björn eller en shaman, en älgko med två människoliknande figurer alldeles vid bakdelen, en båt med älghuvudsstäv där ett par ser ut att ta en virvlande svängom, en förbipasserande silhuett till höger under båten och en svårtolkad teckning längst ner, möjligen en kvinna eller ett djur som föder på alla fyra.

Flera forskare har frågat sig om det verkligen är älgkor som avses på hällristningarna, då de saknar horn. Det förekommer hällristningar där älgarna bär horn och därmed kan vi dra slutsatsen att ristarna var fullt kapabla att markera en skillnad när de så önskade. En teori går därför ut på att det rör sig om vårvinterälgar som har fällt sina horn, men det finns ristningar som utan tvekan är älgkor. Det är vanligt med scener som föreställer födande älgkor och älgkor i sällskap med kalvar. Andra återkommande motiv är en älgko som ser ut att föda fram en människa och något som kallats tidelagsscener, som mycket väl kan ha en magisk innebörd. Man kan tänka sig att det rör sig om ritualistisk tidelag, en myt om hur en hjälte eller gud parar sig med en älgko eller en människa på väg att förvandlas till älg. Sådana bilder förekommer i Jämtland, Ångermanland och Sibirien.
”Dessa tre bilder ger starkt stöd åt tanken att älgkon upplevdes som skapare och livsuppehållare över hela Eurasien under den tid som hällristningarna/ målningarna skapades och nyttjades” säger Curt Lofterud. Det finns även ristningar vid Onegasjön i Ryssand där människan ser ut att åka efter älgkon på skidor.

Älgkor på knivar, stävar och i genomskärning
Forntida älgristningar sträcker sig från Norden till Ryssland i ett bälte som löper över hela subarktis. Flertalet forskare anser att det kan röra sig om en fångstkultur som delade vissa föreställningar och att vi därför inte ska se våra hällristningar som en isolerad företeelse. I hela det här området dominerar älgkor. Jag delar Lofteruds uppfattning att det troligen är älgkor vi ser (en tanke han delar med många sibiriska och norska forskare). Lofterud anser att hornlösheten är mycket betydelsefull. Horn borde vara en symbol för styrka och kraft och det vore kanske märkligt om man ville framhäva älgtjuren under den tid på året då han var som mest sårbar för jägare.

Även älghuvuden på skifferknivar, på ristningar av människor med älghuvudsstavar och på båtristningar är hornlösa. Vid Nämforsen finns ristningar av båtar med älghuvuden i både fören och stäven och dessutom i själva båten. Lofterud tror att dessa båtar kanske var till för själarnas färd till dödsriket på samma sätt som Karons färja eller båtbegravningar och stensättningar under vikingatid. Men älghuvudsbåtar var samtidigt en realitet: i Lehtojärvi i norra Finland har man hittat en hornlös älghuvudsskulptur som man tror har prytt stäven i en båt. Säkert ansåg man att en galjonsfigur besjälade och skyddade båten, precis som i senare tider.

I Alta finns hällristningar som visar älgkon i genomskärning, med älgkalvar i magen – men i Glösa finns även en behornad älgtjur med en kalv i magen, något som visar att det man ville berätta med bilden kunde vara viktigare än realism. Kanske skildrar Glösaälgen en myt om hur de första älgarna skapades. Under 1800 och 1900-talen berättade flera sibiriska folk som levde i en fångst- och samlarkultur om sina myter för etnologer. I deras mytologi förekommer tre världar: vår värld som är den mellersta, den övre himlavärlden där solen rådde och den undre världen som befolkades av döda människor och andra väsen. Den kosmiska älgen är vanlig i de här myterna: det kan vara en kosmisk älgko som föder hela världen eller en älgko som bär solen på sin rygg. Vid sin sida har älgkon en människa, en urmoder, som dyrkas sida vid sida med älgkon. I vissa fall kan älgen vara både hona och hanne.

När jag ser närmare på scenen med älgen och människorna, tycker jag mig se en älgko som föder en man och en kvinna: kvinnan har den här gången långt hår och kjol om jag har rätt. Myter om gudomliga tvillingpar är vanliga i världens alla religioner. Liknande scener där älgkon föder en människa har även tolkats som en magisk förvandling, där en shaman eller mytologisk karaktär är på väg att inta djurhamn. Annars kanske mannen och kvinnan har en anknytning till älgkon som ligger bortom vår nutida föreställningsvärld. Om vi antar att älgkon vördades som den stora skaparkraften vid Nämforsen, är det sannolikt att även kvinnan högaktades som den som bar livet vidare.

Kvinnan som völva och sejdkona
Bilden till vänster är alltför vag för att man ska kunna tolka den entydigt, men ristningen liknar andra björn- eller shamanfigurer. Till höger syns en gestalt som påminner om de rakryggade valkyrior med långt hår eller knutsvans som avbildades på runstenar långt senare, men kanske föreställer ristningen något annat som vi inte förstår. Det är vanligt att skribenter hänvisar till shamaner på hällristningar som ”han” – vilket
skulle kunna ha sin grund i att samernas trollkarlar, nåjderna, nästan alltid var män.

Krigare och djur på målningar och hällristningar i södra Sverige är ofta utrustade med fallosar, men de norröna figurer som brukar tolkas som shamaner, saknar enligt mina iakttagelser könsmarkering. Det har tidigare varit vanskligt att försöka avgöra det etniska ursprunget hos stenåldersfolk – men med modern DNA-analys får vi allt mer information. Jägarfolken vandrade (grovt räknat) in i Skandinavien när inlandsisen släppte taget för ungefär 11.000 år sedan. Anfäder och anmödrar till bondekulturen anslöt inte förrän 5.000 år senare från trakterna kring Anatolien. De samiska männens anfäder dök upp för 2.000 år sedan men det kan ha funnits andra linjer som ärvts på mödernet (se även Så har DNA-forskningen revolutionerat historien i Populär historia 2018 01). Forskarna har konstaterat att stammarna kring Nämforsen förmodligen hade en likartad kultur som andra fångstfolk som levde i Norden och Sibirien under den här tiden.

Om vi tittar på andra fångstfolk och jägare än samer, finner vi att shamanen kan vara kvinna eller man och i delar av Sibirien var shamanerna så gott som uteslutande kvinnor. Eftersom shamanerna på hällristningarna kring Nämforsen ofta är till hälften människa, till hälften djur eller utstyrda med grenar, horn eller huvudbonader, är det svårt att veta om de är män eller kvinnor men det verkar inte osannolikt att de var både kvinnor och män – eller att kvinnor till och med dominerade. I min roman Embla – Om du ändå levde nu har jag valt att gestalta två kvinnor som shamaner – och en man som har valt att leva likt en kvinna.

Under tidig järnålder begravdes kvinnor i Kazakstan med vapen, pilspetsar, speglar och rika gravgåvor. År 2015 upptäcktes ytterligare en krigargrav med svärd och dolk som visade sig tillhöra en kvinna. Precis som med Bäckaskogskvinnan antog man länge att de här gravarna var mansgravar, men osteologernas arbete visade att det rörde sig om kvinnor. Jeannine Davis-Kimball anser att de här kvinnorna var krigarprästinnor med höga ämbeten. Prästinnorna i Kazakstan var klädda i långa kappor och höga, ofta toppiga huvudbonader. En toppig huvudbonad har varit kännetecknande för häxor ända fram till våra dagar. Detta visar att nutida forskare lätt förbiser kvinnans roll i forntiden – och när det gäller hällristningar har vi inga skelett tillgängliga för att könsbestämma shamanerna.

Ingelman-Sundberg tror att Tunadamerna i Västerås från 300 – 1000-talet kan ha varit prästinnor eller völvor. Den äldsta av damerna begravdes på en rismatta i en träbyggnad i en rund, stensatt anläggning. Hon fick med sig en fingerring med ormhuvuden, flera andra ringar, bronskärl, skedar, glaspärlor och dräktspännen. Runt henne begravdes i sinom tid åtta kvinnor i båtgravar. De hade kläder av siden, smycken och husgeråd med sig till nästa liv.

Sejd – kvinnomagi
Genom att studera de skriftliga källor som vi har från vikingatiden kan vi se att det finns starka belägg för att sejden bland skandinaver från början ansågs vara kvinnlig. I Loketrätan anklagar Loke Oden för att ha ägnat sig åt völvors trolldom, något Loke ansåg vara omanligt och förbehållet kvinnor, och i Erik Rödes saga möter vi den gåtfulla völvan Torborg som man har sänt efter för att se in i framtiden. Torborg bär ett lammskinn kantat med kattskinn på huvudet, en blå dekorerad mantel, skor av kalvskinn och handskar av kattskinn. Katten var Frejas utvalda djur och kattskinn kan därför ha haft en magisk innebörd för Torborg. De flesta völvor och häxor tycks ha haft en utmärkande huvudbonad och en klädedräkt som markerade deras samröre med det övernaturliga. I sagan står att Torborg frågar efter kvinnor när hon ska sejda, eftersom kvinnorna är de som kan gamla trollsånger. Gudrid går med på att sjunga sångerna trots att hon är kristen och hon och de andra kvinnorna sätter sig i ring kring Torborg.

I den fornnordiska mytologin kan både manliga och kvinnliga gudar trolla: både Freja och Oden håller på med sejd även om den anses vara en kvinnlig syssla. Enligt Heimskringla är det Freja som undervisade Oden och de andra gudarna i sejden och hon har en falkhamn som hon kan låna ut vid behov. Men även Loke har förmågan att byta gestalt, som när han förvandlar sig till märr och blir mor till den åttafotade hästen Sleipner.

Fylgjan – en ande från fångstkulturer?
Vi kan inte veta hur långt tillbaka traditionen med sejdkvinnor sträckte sig eller hur mycket kulturen förändrades under de tusentals år som skiljer norrländsk jägarstenålder och vikingatid. Men det finns andra föreställningar som överlevt fram till vikingatid eller till och med våra dagar och som mycket väl kan härröra från tidigare fångstkulturer. Ett exempel är fylgjan, en ande i djur eller kvinnoskepnad som ansågs råda och beskydda individer och hela familjer i vikingatid. Fylgjan sågs ibland som ett andra jag i djurhamn och har paralleller i jägarkulturernas tro på totemdjur och släktskap med djurandar.
Tyvärr kan vi inte veta om det var kvinnor eller män som ansvarade för trolldom och profetior vid Nämforsen – men det finns ingen anledning att förutsätta att de var män och de källor vi har från Skandinavien och Sibirien tyder på att det kan ha varit vanligt med kvinnor som sejdade.

Barnafödande eller förvandling?
Under vandringarna kring Nämforsen såg jag ett par figurer som gick på alla fyra. Mest av allt tyckte jag de liknade människor. Den ena hade en stor mage och skulle kunna vara antingen en kvinna på alla fyra eller ett dräktigt djur av något slag. Men varför skulle man avbilda en gravid kvinna stående på alla fyra? Kanske för att hon är på väg att föda. Att stå på alla fyra är en naturlig ställning vid barnafödande. En annan möjlighet är att hon håller på att förvandla sig till ett djur, en tanke som framförts angående andra ristade figurer som går på alla fyra och som ser mer ut som människor än djur. I så fall skulle det kunna vara en gravid sejdkvinna vi ser på bilden.

Dansande kvinnor – och voltigörer
Vi kan anta att människorna vid Nämforsen dansade, precis som folk i alla andra tider och kulturer. Det finns flera bilder där människor ser ut att dansa på eller över älgens rygg och andra scener där det dansas vilt på båtar. Överst på fotot till vänster ser vi kanske en shaman. Hon eller han har gren- eller svampliknande utväxter på överarmarna som kan symbolisera ett tillstånd av förvandling eller trans. Nedanför shamanen syns två mindre figurer som skulle kunna vara bakåtvoltande kvinnor.

Hällristning vid Nämforsen. Möjligen ser vi en akrobat som hoppar över en älg, eller en jägare som tänker rida på älgen? Foto: Jorun Modén

De påminner om bronsåldersfiguriner från Danmark iförda korta kjolar som gör baklängesvolter; liknande voltigörer har även hittats på Kreta och i Egypten. På en hällristning i Tanum visas två baklängeshoppare på ett skepp som enkla streckfigurer. Här är värt att nämna att figuren från Tanum saknar könsmarkering, men utifrån de danska figurinerna och Egtvedskvinnan (som begravdes i en liknande minikjol av snören) har man gissat att det var kvinnor som utförde den halsbrytande akrobatiken. Norrländsk jägarstenålder överlappar med sydskandinavisk bronsålder och det finns flera ristningar kring Nämforsen som visar på influenser från söder, bland annat hjulkors och stora fotspår som ibland sägs vara spåren efter en helig gudom men som även kan vara en vanlig människas fotspår. Tolkningen av ristningarna ovan som bakåtvoltande kvinnor är osäker, men eftersom de som bodde kring Nämforsen tog intryck söderifrån är den fullt möjlig och tål att beaktas. Om det är voltande kvinnor vi ser, har de dessutom sällskap av fler människor som verkar ägna sig åt dans.

På en av båtarna vid Nämforsen råder i det närmaste kaos, men i vimlet finns två tydligare figurer med långt hår eller hästsvansar som håller i varandras armar. Den ena är på väg att lyfta den andra. Återigen rör det sig om en ganska otydlig bild men teorin att det rör sig om dansare har sitt stöd i hällristningen från Tanum med den bakåtvoltande gestalten.

Även på båten med älghuvudsstäv (bilden finns längre upp på sidan), har två människor ställt sig upp i båten och tar sig en virvlande svängom, omfamnar varandra eller brottas. Här finns inga ledtrådar till dansarnas kön, men som vi såg i exemplet med paret som omfamnar varandra, finns det inget som säger att inte den ena eller båda dansarna kan vara en kvinna.

Kvinnan med barnet?
Den avslutande bilden i min rundvandring kring Nämforsen var för mig lika anslående som de gravida kvinnorna. En figur går med lätt framåtlutad hållning och håller armarna om ett litet barn – barnets huvud syns under hennes eget. Kvinnan bär en knälång kjol och det kan vara skaftet till ett redskap som sticker upp vid höften. Med tanke på att inga auktoriteter på området har sett några kvinnor bland ristningarna, eller möjligtvis en enda, är det förbluffande hur många jag ser i samma bilder. Det får mig att undra vad jag kan ha missat som någon annat skulle ha sett. Jag tror att vii behöver fler ögon, gärna med skiftande kulturell bakgrund och erfarenheter för att bilda oss en mer uttömmande uppfattning om vad som dväljs i scenerna kring Nämforsen.

Hällristningar på Laxön vid Nämforsen. Bildkälla: Wiki commons.

Share