Tips för att välja tempus – och undvika tempusblandning

När jag håller författarkurser får jag ofta frågor kring val av tempus och om det är bättre att skriva i nutid/ presens eller dåtid/ preteritum. De flesta föreställer sig spontant att presens förstärker närvaron (det ligger en viss sanning i det och vi återkommer till detta), men en hel bok skriven i presens uppfattas ungefär likadant som en skriven i preteritum.

Psykologiskt sett spelar det alltså inte någon större roll för läsarens inlevelse och om man frågar läsare om de minns vilket tempus en favoritbok har, brukar de sällan komma ihåg detta. Samma sak brukar gälla om man funderar över vilket som är bäst av jag-perspekiv och han/hon-perspektiv; för läsaren är det oftast rätt oväsentligt.

Mitt råd till elever som går en skrivarkurs brukar vara att skriva i den tidsform där man får mer flöde. Presensromaner blir allt vanligare men preteritum är fortfarande vanligast. Det du däremot kan behöva fundera över är vad som händer på berättarteknisk nivå när du väljer mellan nutid och dåtid. Skriver man en presensroman har man till exempel ingen möjlighet att blicka framåt i tiden, vilket man ibland kan göra i en preteritumroman.

Exempel:
”Dagen då jag fyllde tolv år hade pappa fått ledigt från sjukhuset och jag hade ännu ingen aning om att han skulle vara död bara några månader senare.”

”Äntligen är det min födelsedag, jag fyller tolv år och pappa har fått ledigt från sjukhuset.”

I det senare exemplet kan man inte kasta in en framåtblick – däremot kan man jobba med att ge läsaren föraningar ändå, till exempel genom pappans fysiska skick, eller att han försöker ta farväl utan att barnet tar in det.

Vill du ha scener med förstärkt närvaro kan det gå att få till genom att först förankrar tiden i ditt vanliga tempus, det vill säga preteritum/ dåtid och sedan skiftar till nutid/ presens – då får du en effekt av förhöjd spänning/närvaro. Man brukar därefter återgå till sitt vanliga tempus/preteritum.

Det finns rätt många författare som byter tempus för att ge starkare närvaro och intensitet, från Tomas Bannerhed till Moa Martinsson för att ta ett par exempel. Ofta lägger läsaren knappt märke till att de byter tempus, just för att det samspelar med handling/känsla. Sådana tempusskiften kan komma mitt i ett textflöde. Mönstret är oftast preteritum och därefter presens när känslan/närvaron blir starkare, därefter preteritum igen. Ett bra exempel här: http://www.sprakkonsulterna.se/sprakbrevet/arkiv/sprakbrev7_2004.shtml

Knepet kan jämföras med vad man brukar kalla för ”historiskt presens” som man mycket väl kan leka med som ett stilmedel för att förstärka närvaron. Hittade en artikel på wikipedia som kanske kan ge lite idéer: http://sv.wikipedia.org/wiki/Historiskt_presens

Att skifta tempus i ett nytt kapitel riskerar dock att krångla till det för läsaren i onödan – gör det bara om du verkligen vill markera att bokens olika delar är tänkta att utspela sig i olika tider. Tempus är en del av läsarens orientering i boken, precis som rum/scen. Om tempusskiftet kan misstolkas eller är tvetydigt, blir läsaren helt enkelt förvirrad över var/när de befinner sig i bokens kronologi.

Fortfarande tveksam över vilket tempus du ska välja? Provskriv ett kapitel först i nutid och sedan i dåtid (som i övningen vid bilden till den här artikeln). Var upplevde du mest flyt och inlevelse? Låt det bli en kompass till ditt val.

Till dig som råkar blanda tempus
Jag har ofta kursdeltagare som råkar strula till tempus och blandar. Tempus hör grammatiken till och om du har en tendens att blanda tempus behöver du dels träna in vissa regler, men också be en testläsare gå igenom dina texter (det är en bra idé i vilket fall som helst). Vissa skribenter kan öva upp sin förmåga att hantera tempus, medan andra har svårare för det här, men tempus är något som går att rätta till med hjälp av lite tålamod. Om det behövs kan du även anlita en duktig korrläsare.

Blanda inte nutid med hade
Det vanligaste felet jag ser är att någon skriver i presens men blickar bakåt med pluskvamperfekt, vilket blir galet. Pluskvamperfekt används nämligen när handlingen berättas i förfluten tid och man vill tala om någon händelse som är ”ännu mer förfluten”, som alltså inträffat innan huvudberättelsen.

Från presens blickar du bakåt med vanlig dåtid/preteritum och ”har” beroende på sammanhang, så här:
”Just nu sitter jag här och skriver till dig, men i går skrev jag till en annan kursdeltagare. Jag har skrivit till en annan kursdeltagare.”

Det är från dåtid/preteritum som du ska blicka bakåt med pluskvamperfekt, så här:
”I går satt jag och skrev ett brev till min mamma, men dagen innan hade jag skrivit ett brev till en vän. Jag hade skrivit om alla våra minnen från barndomen.”

Jag kan även varmt rekommendera Handbok för språkpoliser och Grejen med verb, båda av Sara Lövestam, samt Svenska skrivregler som ges ut på uppdrag av svenska språkrådet. Hoppas det var till någon hjälp!

Vill du utveckla ditt skrivande med en författarkurs? 
Välkommen att gå en författarkurs på distans eller i Stockholm mig! Författarkurserna har fått högsta betyg av tidigare kursdeltagare och mitt mål är att du ska bli lika nöjd. Ett stort antal tidigare elever är nu utgivna författare med kontrakt på små och stora bokförlag, men du är lika välkommen om du vill prova på att skriva som kreativt uttryck. Du hittar hela utbudet av författarkurser via toppmenyn eller bokar direkt genom att klicka HÄR. Frågor och funderingar kring hur det fungerar att gå en skrivarkurs på distans? Klicka på Vanliga frågor. Författarna som gått en kurs hos mig och nu är utgivna träffar du på sidan Vi blev utgivna. Jag som driver denna sida heter Jorun Modén och är flerfaldigt utgiven författare, samt grundare av Författtarkurs.se – läs mer om mina böcker här. Passar på att även bjuda dig välkommen till mitt nätverk för skrivande vänner och alla som gått en författarkurs hos mig: https://www.facebook.com/forfattarkurs

Share