Att fläta flera perspektiv – 10 tankar och tips

”Hur många perspektiv kan jag ha?” är en vanlig fråga från deltagarna när jag håller författarkurser. Det beror på flera olika faktorer och som med så mycket annat i skrivandet finns inget standardsvar, men här kommer några av de tips jag brukar dela med mig av till författare som vill fläta perspektiv. Att fläta perspektiv innebär alltså att du vill låta läsaren följa flera olika perspektiv, antingen i första eller tredje person (mer om att välja perspektiv här). Vi tänker oss alltså de karaktärer vars perspektiv vi ska få följa, antingen nära inpå eller som om författaren följde efter dem med en filmkamera. Nedan har jag listat några vanliga samtalsämnen kring perspektiv på författarkurser  -och delat med mig av tips för hur du konsten att fläta ihop dina perspektiv till en uppslukande berättelse.

1. Du kan ha så många perspektiv som du själv och läsaren klarar av att hantera. Att fläta perspektiv påminner om att fläta hår; det blir krångligare ju fler tåtar du ska hålla reda på. Samma sak gäller för läsaren. För många nybörjare räcker det gott med ett eller två perspektiv. Kanske har du läst en bok med många perspektiv och upplever att du vill skapa något liknande, men kom ihåg att det inte är antalet perspektiv som avgör om du lyckas skriva en bra historia. Om du har en idé där det är nödvändigt med många perspektiv och upptäcker att det är besvärligt att hålla ordning på dessa, kan det vara klokt att spara idén till senare och börja med ett projekt som tekniskt sett är lite enklare. När du blivit mer varm i kläderna som författare kommer du också att kunna hantera fler perspektiv.

2. Fundera över hur många perspektiv som behövs för att berätta din historia på bästa möjliga sätt. Ett vanligt fenomen är att författaren känner ett behov av att redovisa allt om sina karaktärer, men det blir inte nödvändigtvis som mest spännande. Redan på planeringsbordet kan du fundera över hur berättelsen påverkas av olika val av perspektiv. Ibland kan antalet möjligheter och val kännas svindlande. Varje historia kan ta hundratals olika vägar, men ditt jobb som författare är också att avgränsa och göra ett urval.

3. Se till att varje perspektiv känns spännande att följa. Ibland blir en karaktär mycket mer intresseväckande än de andra. Det brukar leda till att läsaren hela tiden bläddrar fram till den karaktären i stället för att försjunka i alla sidor du har skrivit. Lösningen är att antingen satsa på den karaktär som är mest intressant, eller att utveckla de andra. Protagonister som kontrasterar mot varandra brukar vara mer intresseväckande än karaktärer som liknar varandra. Olika karaktärer ger också en god grogrund för konflikter, som är välgörande för spänningen.

4. Perspektiven ska vara delar i samma historia. Kanske låter det självklart, men ibland ser jag nybörjarmanus där karaktärerna snarare har olika livsöden och lika gärna skulle kunna ha varsin bok. Då finns ingen anledning att fläta ihop dem. Om du känner igen det här fenomenet behöver du arbeta djupare med din dramaturgi innan du börjar fundera över hur många perspektiv du vill ha med. Oftast verkar en berättelse på flera nivåer dramaturgiskt sett: karaktärerna är delar i en större historia samtidigt som de påverkar varandra, och har en inre utveckling.  Perspektivens samband behöver inte alltid vara uppenbara i början, men så småningom ska de bli det.

5. Använd perspektiv för att plantera och utlösa spänning. När du alternerar perspektiv får du också ett tillfälle att leka med spänningen genom karaktärernas intentioner, hemligheter och olikheter. Låt till exempel Markus vara på väg till ett möte med sin älskade på en restaurang och placera en förlovningsring i hans bröstficka, medan hans älskade Niklas är på väg till samma restaurang illa till mods för att hans tidigare flickvän blivit gravid. Läsaren kommer att sitta som fastnaglad inför krocken. Karaktärer som visar sig vara annorlunda än förväntat och utvecklas bidrar också till spänningen, liksom hur dina karaktärer påverkar varandra och berättelsens dynamik.

6. Låt perspektiven ha olika samband, så att de flätas allt tätare. I min roman Embla – Om du ändå levde nu leker jag med flera perspektiv. När huvudpersonen Axel blir besatt av ett gammalt käkben, får en forntida jägare bli besatt av en kvinna. Embla får ett eget perspektiv i nästa kapitel, för att Axel nu är helt inne i sina fantasier och börjar bli förälskad, mot sin egen vilja. Varje gång Axel hittar ett fynd i nutiden, ekar det i forntiden. Det näst sista perspektivet är ett nytt, återigen en effekt av Axels inre resa. De forntida perspektiven ska spegla Axels inre resa, samtidigt som jag har lagt till en knivsudd magisk realism.

7. Håll ordning på tidsaxlar och mönster. Att fläta perspektiv brukar bli som mest effektivt när du hittar någon form av mönster att jobba utifrån. Detta blev något av en utmaning i Embla, eftersom jag skildrar några sensommardagar i nutiden samtidigt som Embla ska leva hela sitt liv i forntiden.

8. Var noga med scentekniken och klippningen. För vilken författare som helst är god scenteknik mycket viktig, men när du flätar perspektiv blir det kanske ännu viktigare, för nu ska du inte bara orientera läsaren från scen till scen utan också se till att perspektiven fungerar. Om du jobbar med perspektiv vars samband inte är självklara från början kan du utnyttja cliffhangerteknik, så att läsaren hela tiden lockas vidare till nästa perspektiv. Mer om hur du kan använda cliffhangerteknik HÄR. Tycker du att scenteknik är knepigt är du inte ensam. Lär från böcker eller gå en författarkurs för att utveckla hantverket.

9. Låt utforskandet ta tid och testa olika perspektiv genom att provskriva. Att pröva nya perspektiv kan innebära att du hittar rätt väg in i ditt skrivprojekt. Det är inte alldeles ovanligt att inse att en karaktär som var tänkt som bifigur passar som bäst att vara en av huvudpersonerna, eller att en huvudperson snarare ska vara en färgstark bifigur.

10. Våga experimentera och lita på din egen känsla. När jag skrev min novell Socioterna fick jag idén att använda två perspektiv. Först tänkte jag att det kanske var vanskligt på så kort yta, men jag gick efter intuitionen och resultatet blev en novell som fick hederspris i en novelltävling.

Vill du ha inspiration och tips till ditt skrivande? Här hittar du författarkurser i Stockholm och på distans i sommar.

Share

Ja absolut – du får skriva en jag-roman

Under det senaste året får jag allt oftare frågan om det är okej att skriva en jag-roman. Det vimlar nämligen av förståsigpåare som menar att det är något som man absolut inte bör göra. Ibland undrar jag om de som kläcker ur sig dylika påståenden över huvud taget har läst några böcker. Ett andetag senare erinrar jag mig att de flesta har svårt för att erinra sig om den senaste boken de läst var skriven i första eller tredje person, och vilket tempus som användes. Tänk efter nu, eller gå till ditt hemmabibliotek om du har ett. På mindre än fem minuter hittade jag ett gäng jag-romaner här hemma, de du ser på bilden. Följande titlar blev det:

Margaret Atwood – The Handmaid’s Tale. Nutida klassiker som filmatiserats flera gånger.
Karin Boye – Kallocain. Svensk klassiker och dystopi som är kusligt aktuell.
Angela Carter – The Bloody Chamber. Kultförklarad sagosamling.
Joan Grant – Winged Pharaoh – Kultklassiker.
S.E. Hinton – The Outsiders. En bok om min uppväxt … eller det kändes i alla fall lite så när jag läste den.
Fjodor Dostojevskij – En löjlig människas dröm. Slå upp vem den här ryske författaren är om du behöver.
Jorun Modén – Samael. Jo, min debutroman var en jag-roman, helt enkelt för att det kändes rätt att skriva på det viset.

Några fler exempel på romaner i första person till när vi ändå är igång på ämnet jag-romaner:
Pär Lagerkvist – Dvärgen
Harper Lee – Dödssynden (To Kill a Mockingbird)
Suzanne Collins – Divergent och The Hunger Games
F. Scott Fitzgerald – The Great Gatsby
Charlotte Brontë – Jane Eyre
Anthony Burgess – A Clockwork Orange
Kazuo Ishiguro – Återstoden av dagen (han har skrivit fler böcker i första person)
Knut Hamsun – Svält
Iain Banks – Getingfabriken
Bret Easton Ellis – American Pscyho

Självfallet finns en hel del populära dagboksromaner också – en tradition som började redan på 1400-talet och nådde en höjdpunkt på 1800-talet med romaner som Les Liaisons Dangereuses av Choderlos de Laclos, men som också anammats av exempelvis Maria Ernestam i Busters öron. När jag växte upp älskade jag Barbro Lindgrens Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner, och nu läser mina barn både Barbro Lindgrens böcker och Diary of a Wimpy Kid av Jeff Kinney. Bland feeelgoodromaner är jag-formen mycket vanlig och ger en upplevelse att följa med i huvudpersonens medvetandeström. Även i deckargenren finns författare som skrivit i jag-form, till exempel Raymond Chandler och Dashiel Hammett.

Jag-romanen har med andra ord funnits länge och är även populär bland moderna romaner … den är rent av vanlig. Du hittar jag-romaner bland klassiker och nyare böcker, på hyllan som riktar sig till ungdomar och bland vuxenböcker, i feelgoodgenren och hos ryska mästare. Litterär kvalitet avgörs alltså inte av vilket tempus du väljer, och inte heller om du skriver i första eller tredje person (däremot är det rätt svårt att få till andra person, det vill säga du-romanen). Hur ska du då välja mellan första och tredje person? Jag tycker att du ska ta den form där du skriver som bäst, så att du kan använda så mycket som möjligt av din kreativa kraft till att skapa en berättelse som engagerar och lever.

Mer om …
Litterär genre eller popfiktion – hur vet vi om boken är bra?
Så väljer du tempus

Välkommen att lägga grunderna till ditt skrivande på en författarkurs – eller utveckla ditt manus i en manusgrupp! 

Konsten att hantera transportsträckor

”Försök att utelämna de delar som läsare brukar skippa.” Elmore Leonard

Under senaste mötet med min manusgrupp vid Hötorget kom ämnet transportsträckor upp. Hur viktigt är det att fylla i alla delar av historien? Ett vanligt misstag är att sätta igång med att redovisa alla transportsträckor i ett försök att se till att historien blir komplett. I stället kan du fundera över om det finns något syfte med transportsträckan. Om svaret är nej – då kan du kanske helt hoppa över att skriva den. Den författare som är noga med sina anslag, det vill säga skapa atmosfär och orientering i början (och ibland slutet) av ett kapitel, kan rent av hoppa från scen till scen. Dina läsare är smarta nog att räkna ut att det har förflutit tid mellan en scen där det faller snö, och en annan där huvudpersonen smörjer in sig med solkräm. Tomrum mellan scener i vissa fall vara en sorts gestaltning på scennivå.

Transportsträckor – en definition
Transportsträckor behöver inte vara resor, även om de mycket väl kan vara det. Då skulle vi knappast kunna njuta av Jorden runt på 80 dagar av Jules Vernes. Det vi menar med transportsträckor är tråkiga resor, eller att karaktärerna förflyttar sig från en plats till en annan utan att det händer något av vikt. Det kan också vara dagar som förflyter utan intresseväckande händelser eller konflikter. Dramaturgiskt sett är transportsträckor tid som förflyter utan att något särskilt händer. Om transportsträckan är trivsam eller saknar konfliktlager, så kan den tas bort eller berättas med ett par korta meningar.
Undantag: Ibland kan författaren med avsikt skapa en lugnare transportsträcka som kontrast.

Hitta transportsträckans syfte
Precis som med vilken scen som helst behöver du veta vad du vill med transportsträckan och vad den ska bidra med i historien, till exempel driva handlingen till en viss punkt, eller visa hur en karaktär fungerar. Ibland behöver författaren provskriva texten först och senare ställa sig frågan om transportsträckan har ett syfte.

Om svaret blir nej har du grovt räknat tre val:
a) Ta bort
b) Korta (till exempel genom en eller några berättande meningar)
c) Lägg till ett syfte

Lycka till – och välkommen att delta i en författarkurs om du vill ha personliga tips och feedback. Skrivarkurserna hittar du till via toppmenyn.

Share

Tillbakablickar och te (eller scenteknik)

Te är trevligt – men det är sällan bästa sättet att börja en berättelse.

Vad händer i början av ditt bokmanus? Av någon anledning verkar det väldigt vanligt att huvudpersonen dricker te, blickar ut över en sjö, vaknar i sin säng, eller i vissa fall åker bil. I nästa ögonblick tänker huvudpersonen tillbaka på en avgörande händelse som är betydligt mer spännande än det rogivande nuet med den värmande tekoppen, den glittrande sjön eller fingrarna som trummar på ratten. Jag tror att det kan bero på att författaren själv sitter och funderar, vilket speglas i utförandet. Den här typen av tillbakablickande blir lätt problematisk och baktung, men nedan hittar du knep för att reda ut berättartråden. För övrigt tycker jag mycket om te, men det är sällan den bästa lösningen i början av ett bokmanus.*

Varje gång du skriver en tillbakablick bromsas berättelsen. Om det blir många eller långa tillbakablickar blir huvudberättelsen svår att följa och läsaren tappar intresset. I den här guiden diskuterar vi endast ”äkta tillbakablickar” med tempusväxling snarare än omkastning av kronologin (om det där lät förvirrande så läs gärna mer om äkta och falskatillbakablickar här: http://forfattarkurs.se/2015/05/falska-tillbakablickar/)

Te kan sätta stämning och ge en välbehövlig paus även i litteratur. Se bara upp så att läsaren inte blir uttråkad.

Ett vanligt mönster i utkast ser ut så här:
1. Scen där något mindre spännande händer, till exempel åka buss/bil, fika/dricka te eller öl, eller blicka ut över en vy.

2. Tillbakablick/ tankar. Huvudpersonen kommer att tänka på den senaste tiden/ något som hände igår. Ofta något betydligt mer dramatiskt än nutidshandlingen. Tillbakablicken blir lång, ibland mer berättande/ svävande (vilket riskerar att bli platt), ibland mer gestaltande (vilket är mer intressant men då tappar man tråden).

3. Scenen landar igen i den mindre spännande ramen, vilket ger en effekt av antiklimax. Det här mönstret gör läsaren förvirrad och manuset upplevs som ”baktungt”. Eller så glömmer författaren bort att landa i ramen och scenen uppfattas som formlös.

Så löser du problemet
Fundera över följande:
1. Kan tillbakablickarna skippas? Om svaret är ja, så gör det.

2. Är de nödvändiga men går att korta ner? Om tillbakablicken fyller ett syfte, till exempel ger någon viktig ledtråd eller information som är nödvändig för att driva berättelsen framåt, kan du behålla den, men håll den kort.

3. Kan de absolut inte skippas eller råkade de bli mer spännande än huvudspåret? Överväg att göra om dem till egna kapitel med scenteknik (= tagning, action, repliker, gestaltning). Det vill säga en falsk tillbakablick. Scenen kan behöva flyttas till en tidigare punkt i handlingen, eller signaleras i text/ via kapitelrubrik.

4. De mindre spännande sekvenserna i nutid kan strykas eller kortas ner till transportsträckor – eller användas till en välbehövlig paus för din huvudperson senare i manuset. Alternativt ser du till att tedrickandet faktiskt blir spännande oavsett om du lägger in konflikter i handlingen eller på stilnivå. Du kan också byta ut miljön och handlingen till en kontext som blir mer intressant för att gestalta din karaktär – och kanske mer originell.

Te kan bli mer spännande i en ny kontext.

Ditt nya mönster
När du jobbat klart har du ett mönster som grovt kan tänkas fungera så här:

1. Kapitel/ scen där det är på väg att bli spännande. Kapitlet slutar kanske med en cliffhanger (om man vill skriva en bladvändare) eller en laddning som inger nyfikenhet.

Notera att jag skrev på väg att bli spännande vilket inte är samma sak som att börja mitt i en kris, då blir det i nästa andetag en dramaturgisk nedförsbacke.

2. Nästa kapitel kan också innehålla spänning ELLER en text med lägre spänning/ vardag som ger en dramaturgisk paus inför nästa avstamp. Även pauser ska dock fylla en funktion och behålla läsarens intresse.

Varför … vem … var … vad
I vilken scen som helst är det dessutom en god idé att tänka på…
– varför läsaren ska bry sig om att läsa det här.
– visa läsaren vem vi ska fästa uppmärksamheten på.
– visa var vi är så att läsaren känner sig orienterad.
– se till att det finns minst ett lager konflikt (inom karaktär, mellan karaktärer, mellan karaktär och omgivning) men gärna flera.
– att se till att berättelsen driver framåt och visa vad som händer, även om huvudpersonen också tänker och funderar.

Vill du veta mer om scenteknik eller få hjälp att reda ut ett trassligt manus? Välkommen att anmäla dig till en författarkurs – de olika alternativen hittar du i toppmenyn.

* Ett historiskt undantag är Marcel Prousts legendariska madeleinekaka som doppas i te och för huvudpersonen tillbaka i minnenas värld. Det är dock svårare att komma undan med te utan konflikt i början av nutida manus. Då behöver du ett förtrollande språk och kunna skapa spänning med din ton.

Bildkällor
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Teaimg_Little-old-ladies-dressed-as-witches-drinking-tea_Anonymous_ref~AN136_mode~zoom.jpg

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Cecil_Beaton_Photographs-_General_IB1882;_India_1944,_soldier_drinking_tea_next_to_a_Red_Cross_Mobile_tea_wagon_at_Calcutta_airport.jpg

Share

Världens äldsta virtuella verklighet

Berättelser är en simulerad verklighet. Vi underhåller barn med rim och sagor tills de kan berättandets grammatik lika säkert som sitt språk. När jag håller skrivarkurser händer det ibland att jag frågar vad deltagarna tycker ska hända om vi har en berättelse med en vidrig, ond människa som vägrar förändra sig. Svaret brukar komma simultant från flera i gruppen. Jag tror att du som läser kan gissa vad de säger; det står nämligen inskrivet i berättelsens moraliska kompass. Onda figurer ska rullas i tjära eller rullas utför berg i spiktunnor, eller låsas in. I ett klassiskt slut utdelas ofta både straff och belöningar (bland en rad andra vanliga ingredienser).

En del berättelser får eget liv trots författarens noggranna planering. Bildkälla: Wikicommons.

Berättelsens anatomi
De mönster och regler som finns i berättelser är urgamla, även om det förekommer kulturell variation. Jag upplever dessa strukturer som en sorts anatomi. Ibland sägs det att ”alla berättelser redan finns” eller att det bara finns ett visst antal berättelser. Visserligen finns en sanningshalt i dessa påståenden, men föreställ dig nu berättelsens anatomi som ett skelett i en människa. Vi människor har alla skelett som är väldigt likartade till sin struktur, ändå är varje individ unik och har en egen personlighet. Möjligheterna är oändliga vare sig det gäller genetik eller berättarteknik.
En del författare upplever att berättelsen eller karaktärerna har en egen vilja och ställer till med händelser som inte var planerade. Kanske är det berättarinstinkten som på det här viset ger sig till känna på ett så påtagligt vis att manuset känns mer som ett egensinnigt väsen, än som ett prydligt planerat projekt.

Och javisst, självfallet har vi en rad berättare och författare som medvetet väljer att bryta mot reglerna. Då brukar läsaren antingen bli överraskad eller irriterad – just för att reglerna sitter så djupt i oss att de kan upplevas som ren magkänsla. Märk väl att även en så kallad twist eller vändning består av en viss byggnadskonst (som kan vara instinktiv eller planerad från författarens sida), där ledtrådar och planteringar måste etableras i förväg. En modern berättelse består ofta av en kombination av urgamla mönster och ett och annat regelbrott. Det kräver fingertoppskänsla så att berättelsen fortfarande levererar budskap och känslor, och inte uppfattas som ett hån mot läsaren.

Hallucination eller drog?
Spelreglerna fascinerar för att de bygger på verkliga mänskliga behov. Lösa problem. Självförverkligande. Förstå sociala spelregler (det är därför vi bryr oss så mycket om karaktärerna). Överlevnad. Det är samma villkor som intresserar oss när vi spelar dataspel, eller rollspel.
Kommer min karaktär att klara sig och utvecklas?

När du läser uppstår den simulerade verkligheten i din hjärna och det finns forskare som menar att fenomenet är nära besläktat med att hallucinera. Din fantasi tolkar texten och framkallar känslor, bilder och förnimmelser. Jag kallar det lika gärna magi. Text som dansar fram på ett papper och kommer till liv i läsaren. Du kan till exempel få tillfälle att förvandlas till en tjänare vid ett historiskt hov, vara någon av det motsatta könet, ta ställning till förbjuden kärlek, tolka världen genom någon annans religion, uppleva ett förödande krig, försöka lösa ett brott, tvingas genom en smärtsam skilsmässa eller lista ut hur du ska klara dig i en värld där det inte längre finns elektricitet. Allt detta medan du befinner dig i din vardag.

Några läsare vill att bokens värld ska kännas välbekant, andra föredrar att förflyttas till en existens de aldrig någonsin kan uppleva i verkligheten. Oavsett smak finns en betydande skillnad jämfört med filmer och dataspel: hela läsupplevelsen är som en trans som uppstår innanför ditt pannben. Att maratonläsa en riktigt bra bok har vissa likheter med ett beroende: det är svårt att lägga boken ifrån sig och när berättelsen är slut kan läsaren drabbas av en upplevelse av svårmod. Abstinens. Den botas enklast genom att inom kort läsa en ny bok. Att läsa och skriva hör förmodligen till de mest hälsosamma beroenden en människa kan ägna sig åt.

Saga och verklighet
Den som skriver och fascineras av berättarmönster brukar också lära sig att se vad som blir historier i omvärlden, och hur man levererar en verklig upplevelse för att skapa spänning eller locka till skratt. Vår verklighet och sagovärlden speglar ständigt varandra. Du är inte längre begränsad till att leva ditt eget liv, utan kan ta del av andras, eller hitta på nya. Berika dina erfarenheter, eller fördjupa ditt sätt att tänka. Att läsa, skriva och spela spel är ett sätt att få nya perspektiv.  Samtidigt som vi genom berättelser simulerar andra världar, använder vi berättelser för att skapa mening ur våra livsupplevelser. Genom berättelser, oavsett form och genre, skapas inte bara människans massmedvetande och kultur, utan också en begripligare verklighet.

Vill du studera mer om berättarteknik? Varmt välkommen på en författarkurs hos mig – du hittar skrivarkurserna via menyn längst upp på sidan. 

Mer läsning om berättelser och människor (på engelska)
http://bigthink.com/errors-we-live-by/how-stories-configure-human-nature

Intervju med Jonathan Gottschall, författare till ”The Storytelling Animal”:
https://blogs.scientificamerican.com/literally-psyched/the-storytelling-animal-a-conversation-with-jonathan-gottschall/

Margaret Atwood: Why we tell stories
https://www.youtube.com/watch?v=T2FsnPzgZJw

Share