Om Jorun

Jag heter Jorun och jobbar som författare, leder skrivkurser och frilansar. Som trebarnsmamma har jag en hel del knep och erfarenheter kring hur man skapar skrivtid och prioriterar. Jag brinner också för skrivandet som hantverk, från idéer och berättarknep till den magi som uppstår när karaktärerna får ett eget liv och berättelsen tar över.

Anställ din inre kritiker

Har du också en inre kritiker som viskar hånfulla ord i ditt öra när du som minst behöver dem? Jag har märkt att många beskriver sin inre kritiker på just det sättet – en varelse som sitter på axeln. Alldeles nyligen skrev jag klart ett nytt manusutkast och nu säger min inre kritiker Helmut att mina testläsare kommer att hata den. Vi känner varandra väl vid det här laget, min inre kritiker och jag. Jag har förstått att de allra flesta skrivande människor har en och vi är nästan (men bara nästan) goda vänner vid det här laget. Ibland kan jag dock tycka att den inre kritikern är alltför fruktad. Den inre kritikern kan nämligen vara en stor tillgång. Den inre kritikern manar ständigt till utveckling samtidigt som vi behåller en hälsosam ödmjukhet (bara vi inte låter oss pulveriseras tills endast stoftet av en aspirerande författare återstår). Sedan ett par år tillbaka har jag sett min inre kritiker som en fågel, förbaskat verbal i sina nedlåtande kväden. Det gav mig idén att vidareutveckla den här figuren, bara för ros skull. Om du vill kan du testa att göra samma sak genom att svara på frågorna nedan. Processen påminner om att skapa en karaktär.

1. Hur ser din inre kritiker ut?
Min inre kritiker har en brunsvart, svavelosande fjäderdräkt och börjar bli skallig, ungefär som en gam. Han lyckas med konsten att vara både tufsig och elegant på samma gång, ungefär som en advokat som glömt att kamma sig.

2. Vad heter din inre kritiker?
Författaren Julia Cameron kallar sin för Nigel. Ett tag kallade jag min för Terminator men jag har nu bestämt att han (det är absolut en han) heter Helmut. Ett stiligt, germanskt namn: helm betyder hjälm och muth står för sinne. Namnet kan få påminna mig om att han må vara krigisk, men han är ändå bara en varelse i mitt sinne.

3. Vad säger din inre kritiker?
Helmut brukar alltid inleda med ett milt överseende och håndrypande skratt. Han är kreativ och säger alltid något nytt och svidande, som nu i morse:
”Du tror alltså att du har skrivit en roman, men det här är en enda sörja av ord som med nöd och näppe håller ihop. Du gillar författare som Margaret Atwood men du är inte ens värdig att kräla i gyttjan vid hennes fötter – i form av en daggmask. Du duger inte ens till lunch.”

4. Motargument/ motpol
I takt med att Helmut blev mer konkret upptäckte jag att jag på något plan faktiskt tycker om honom. Ibland ger jag honom några motargument:
”Jag kan tänka mig värre varelser än daggmaskar, de förvandlar löv, bark, matrester, svamphyfer och fjädrar till näringsrik jord.”
”Jag är inte död än, du får vänta länge om jag ska bli din lunch.”
”Bry dig inte om vad kritikerna tycker och säger. Ingen har någonsin rest en staty till minne av en kritiker.” (Sagt av Sibelius som har räddat min självkänsla sedan jag var tonåring.)

Allt oftare nöjer jag mig med att påminna Helmut om att han ska jobba för mig och inte tvärt om: ”Kom ihåg att det är jag som är författaren och du är min inre kritiker. Det blir din tur att kommentera och korrläsa senare.”

Eller helt enkelt: ”Inte nu.”

Din inre kritiker som tillgång
När du försöker ta dig över skrivartröskeln eller vill bibehålla ditt flöde måste den inre kritikern obönhörligen motas bort. Inre kritiker kan emellertid vara mycket skickliga när det blir dags för redigering och de har precis den hänsynslösa karaktär som krävs för att döda älsklingar i manus. Så – i redigeringsfasen kan det uppstå en besynnerlig vänskap mellan författaren och den inre kritikern.

Har man en alltför förintande inre kritiker kan man däremot ge upp, så det gäller att hitta en balans (du hittar en övning för detta via länken nedan). Lycka till!

Inte redo att anställa den inre kritikern? Ett vänligt husdjur kan bli din bästa författarvän!

Övning: Släng ut din inre kritiker, för dig som behöver få distans till din inre kritiker och bjuda in en mer konstruktiv röst.

P.S. När jag hade postat den här artikeln såg Helmut att jag skrivit ”faktiskt” två gånger. Så han var verkligen till nytta även den här gången, även om han inte behöver säga ”ha ha!” varje gång. D.S.

Författarkurser för dig som vill skriva romaner och noveller
Vill du bli av med din inre kritiker eller omskola den inre kritikern till en konstruktiv lektör? Välkommen på en författarkurs på distans eller i Stockholm! Du får verktyg för att skriva noveller och romaner, oavsett om du är nybörjare eller redan skriver på avancerad nivå.

Share

10 tips för att optimera inlärning med feedback

Har du fått feedback från mig eller kompisarna på författarkursen och känner dig taggad att redigera? Eller har du kanske fått en lista med lektörstips? Vad kul! Här kommer några tips för att du ska utnyttja kritik på ett optimalt sätt och lära dig snabbare, utan att begå lustmord vare sig på din självkänsla eller din text.

1. Skriv vidare – låt redigeringen vänta
Vill du genast redigera texten du fått feedback på, så rekommenderar jag faktiskt att du avstår. Skriv hellre en ny text eller (om du har ett skrivprojekt) tillämpa det du tagit till dig på nästa text. En del ambitiösa kursdeltagare vill helst rätta till allt på en gång, men du gör dig bara en otjänst. Om du ägnar för mycket kurstid åt redigering kopplar du nämligen på den vänstra hjärnhalvan lite väl hårt, så även din inre kritiker.

2. Be om feedback så snart som möjligt
Några nybörjare väntar så länge som möjligt med att visa upp en text. Ofta känner de att de vill förbättra texten ordentligt innan någon annan läser, men den här strategin kan leda till att det blir allt mer laddat att visa upp skrivandet. Gör tvärt om: dela med dig av opretentiösa utkast. Även professionella författare redigerar sina texter flera gånger innan det börjar närma sig publicering. Om du sprider ut dina tillfällen att få feedback över hela författarkursen, får du lagom mycket att tänka igenom åt gången.

3. Skriv vidare medan du väntar på feedback
Medan du väntar på feedback kan du passa på att träna på hur det känns att vänta på svar från ett bokförlag: då brukar bästa strategin vara att skriva vidare.Vi lever i en tid där vi är vana vid att omedelbart få bekräftelse (såsom på Facebook och sociala media), men det tar tid, energi och närvaro att lektörsläsa och kommentera texter på ett konstruktivt sätt. Varje övning är fristående och det är meningen att du enbart ska tänka på ett tema i sänder. Hjärnan har svårt för att hålla reda på fler än 1 – 3 principer i taget. Genom att fokusera på en övning i taget lär du dig på ett mer effektivt sätt. Utnyttja också möjligheten att utbyta feedback med kurskamraterna: det brukar vara ett av de mest lärorika momenten i en författarkurs.

4. Om du behöver: be om en skrivbubbla!
Det finns en del författare som mår som bäst när de inte får för detaljerad återkoppling. Dessa skribenter vill vara i en sorts ombonad bubbla där de själva bestämmer, och de önskar sig feedback senare i processen, när manuset börjar bli mer färdigt. Var tydlig med vilken typ av återkoppling du behöver. Kanske vill du hellre ställa frågor eller få bollplank av kursledaren och dina skrivande vänner? Kursen är din och du väljer själv hur du vill utvecklas.

5. Vila ger dig nya ögon
Texter brukar behöva ”vila” i minst 2 veckor innan du kan få perspektiv på dem och redigera på ett optimalt sätt. Du kommer att lära dig nya saker under hela kursen och du kommer ändå att vilja skriva om texterna ytterligare gånger. Mot slutet av kursen kan du ge dig i kast med tidigare material med helt nya ögon!

6. Tillämpa kunskap i en ny text
Fulskriv och släpp fram din inre bohem så att du får flow när du skriver på nästa text. Efteråt kan du med fördel använda feedback INNAN du lägger in den i din skrivarlya. Exempel: om du på en tidigare text fått kommentar på att du behöver jobba mer med sinnena, se till att få med dem nu.

Efter några texter kommer du att se något intressant: upprepar du dina missar eller kommer det helt nya? De upprepade missarna är viktigast att komma till rätta med. Det kommer att lyfta hela ditt personbästa!

7. Använd din hjärna på ett smart sätt
Forskning visar att hjärnan inte alls lär sig bra när den försöker ”multitaska”. Koncentrera dig på att förstå 1, 2 eller 3 saker i taget. Inte allt på en gång. Då kommer du att utvecklas snabbare utan att känna dig överväldigad. Ofta får du från mig en lång lista med tips, samma sak gäller naturligtvis här: jobba med att ta till dig 1, 2 eller 3 tips i taget. När du känner att det börjar sitta, jobba med några nya.

8. Var beredd på dippar
Under en kurs brukar några kursdeltagare uppleva lite av en berg-och-dalbana i lärandet. Då kan det vara skönt att veta att det är naturligt att ena dagen känna sig som ett geni och nästa dag uppleva att du inte förstår något alls. Ta det lugnt. Tids nog faller allt på plats. Se även tips nr 4.

9. Behåll ditt självförtroende
Du behöver inte ändra din text så fort du får förslag från mig eller någon annan. Som författare är det du som bestämmer över texten. Ändra bara om du verkligen håller med, eller om flera läsare har gett dig samma typ av förslag. Att avvakta är klokt även för självförtroendet; så småningom kommer du att våga ta emot det du behöver, men också säga ifrån när du har en tanke som du faktiskt vill uttrycka precis som du har gjort.

10. En text måste inte vara perfekt
Faktum är att många utgivna böcker innehåller så kallade skavanker och tekniska missar. Det kanske kan vara skönt att komma ihåg att din bok inte heller behöver bli ”perfekt”. Då är det betydligt viktigare att den har en själ, något originellt och att den berör.

LYCKA TILL!

Vill du lära dig skriva romaner och noveller? Välkommen till Författarkurs 1 – 4, ett komplett program med skrivarkurser oavsett om du vill bli utgiven eller skriver för nöjes skull.

Share

Sluta infodumpa – några tekniker och råd

Långa stycken med exposition, det vill säga bakgrund och förklaringar, brukar också kallas infodumpar (från engelskans information dumps) och riskerar att tråka ut läsaren. Ofta är infodumparna i själva verket författarens bakgrundsmaterial och nödvändigt för att kunna skriva berättelsen men läsaren behöver inte veta allt.

En hel del infodumpar dyker upp i dialogen i form av långa föreläsningar, vilket riskerar att bli precis lika ansträngande som en föreläsning i verkligheten. Vi författare behöver ofta jobba djupgående med efterforskningar, men bara en bråkdel  ska märkas av i det färdiga manuset. Läsaren vill inte få kunskap om all bakgrund, sådant kan de ta reda på själva, utan de vill få ta del av en levande historia.

Skräpa alltså inte ner i manuset med infodumpar, utan tänk hellre i detaljer och småportioner. Knepet heter relevans: väv in informationen där det blir nödvändigt för att förstå berättelsen men lämna också utrymme för läsaren att dra egna slutsatser. Du kan väva in exposition i:
– detaljer i gestaltningen
– berättelsen
– beskrivningar
– tillbakablickar (men håll dem i schack så att inte manuset blir baktungt)
– dialoger (men se upp så att det inte känns krystat, som när skurken håller tal om hela sin plan och sina motiv precis innan han ska döda hjälten, eller när en karaktär berättar om sitt specialområde)

Hur du hanterar exposition är betydelsefullt oavsett i vilken genre du skriver men om du ska presentera en helt ny upplevelse eller värld för läsaren blir det extra viktigt, till exempel om du skriver på en historisk roman, science fiction eller fantasy.

Vill du lära dig mer om hur du hanterar skrivteknik, infodumpar, tillbakablickar och andra grepp inom författarens hantverk? Välkommen att gå en författarkurs med mig – finns både i Stockholm och på distans!

Share

Kan alla bli författare?

Bildkälla: Wiki commons

En fråga jag ofta får är om alla kan bli författare. Krävs det talang eller kan vem som helst skriva? Räcker det med att gå en författarkurs eller två? Jag tror att det handlar mycket om passion och övning. Just för att alla kan sätta ihop ord och meningar skulle man kunna tro att det inte är så svårt att skriva – men låt oss använda en liknelse som Margaret Atwood gärna använder sig av – att lära sig dansa balett. Vem som helst kan snöra på sig ett par balettskor och leka fram några steg men det är långt ifrån samma sak som att bli så skicklig att någon vill betala för att se dig dansa. Precis som att man kan vara dansant eller musikalisk kan man ha skrivtalang, det vill säga ha en viss grundkänsla för drama, språk och stil, men det är inte tillräckligt för att bli författare.

Det behövs en särskild drivkraft och passion för att bli publicerad författare och det är fler som föreställer sig att de kan bli det, än som faktiskt lyckas hela vägen. Man kan lära sig att skapa skrivrutiner på egen hand eller på en författarkurs, men de som blir författare brinner starkare för själva skrivandet än för drömmen om att bli utgivna, de skriver om sina manus gång på gång och ger sig aldrig. Att bli författare handlar givetvis om stil, drama och att kunna dra in sin läsare i texten men mer än något annat om antingen mani eller en mer stillsam envishet. Allt blir heller inte som förväntat – en deltagare som bara skriver några texter som en övning kan bli den som satsar på en skrivarlinje eller går vidare till publicering.

Frågan innehåller många fler nyanser, som att det beror på både ambitionsnivå och tänkt målgrupp. Bästsäljare präglas av ett enkelt och rappt språk och kan komma undan med en och annan klyscha. Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris med flera ställer andra litterära och konstnärliga krav.

Vi befinner oss dessutom i en tid där bokförlagen präglas av allt tuffare ekonomiska krav och ett manus kan mycket väl vara bra men ändå inte bli utgivet. Det är också enklare än någonsin att ge ut sin bok själv, men det är ingen vits att ge ut sitt första utkast, utan man måste jobba hårt och medvetet med alltifrån redigering och korrläsning till formgivning, marknadsföring och distribution. Något som inte alla vet är att även egenutgivna författare kan ansöka om medlemskap i SFF förutsatt att böckerna håller tillräckligt god kvalitet.

Jag brukar säga att det är enkelt att skriva en bok innan man har försökt på allvar. Det är värt att betona att skrivande är ett kreativt uttryck och som sådant kan alla som vill pröva på. Skrivande människor får ofta frågan ”men vad har du gett ut då?”, men om någon målar akvareller är det av någon anledning inte lika laddat. Genom skrivandet skärper du dina sinnen, får starkare inlevelse och skapar något eget. Att skriva är inte bara att sätta ihop meningar utan ett sätt att skapa mening.

Hur vet du då om du kan bli författare? Det enda sättet att ta reda på det är att skriva och om du har den drivkraft som krävs, kommer du helt enkelt inte att kunna låta bli. Du kommer att ta dig förbi skrivhinder och ursäkter för att det är när du skriver som du känner dig som mest levande.

Vill du gå en författarkurs med mig? På en skrivarkurs får du hjälp att bygga rutiner och skrivdisciplin, men också verktyg för drama, gestaltning och stil. Vårens program för skrivarkurser på distans samt Författarkurs 1 – 3 vid Hötorget i Stockholm hittar du här.

Share

Kvinnor vid Nämforsen: Bland mödrar, sejdkonor och voltigörer

Inför arbetet med min roman Embla – Om du levde nu – genomförde jag en förstudie av de välbekanta hällristningarna från Nämforsen. Med tanke på att det sägs vara en manlig värld, blev jag förvånad över alla kvinnor jag såg på klipphällarna. Flera av dem gav inspiration till min romanfigur Embla, som växer upp i en by vid Mälaren men blir oplanerat gravid. Hon gifter sig med en äldre jägare som för henne till trakterna kring Nämforsen.  Man brukar säga att gravida kvinnor ser andra gravida kvinnor. Själv gav jag till ett rop av förtjusning när jag i femte månaden stod inför en hällristningsscen vid Nämforsen. En kvinna med påtagligt rund mage bär på något, kanske en präktig lax, tillsammans med sin man.

En gravid kvinna och en man bär på något. Hällristning från Nämforsen. Foto: Jorun Modén

En gravid kvinna och en man bär på något. Hällristning från Nämforsen. Foto: Jorun Modén

Trots att figurerna inte är mycket mer än streckgubbar, frammanar de en våg av bilder för mig. Jag föreställer mig att de är nöjda med sin dag och att de redan känner smaken av färsk lax grillad på kolbädd, eller inlindad i björknäver och tillredd i kokgrop. Det enda som antyder att det är en man och en kvinna är faktiskt den svällande magen hos den vänstra figuren: manlig bukfetma och ölmage var knappast vanligt på den här tiden. Men för mig var det så självklart när jag såg dem att det var just så det var: i enkelhet finns den starkaste symboliken. Jag befann mig vid Nämforsen för att uppleva Urkultfestivalen, fotografera hällristningar och källforska inför min roman Embla – Om du ändå levde nu. Till min förvåning såg jag den här dagen många hällristningar som jag tidigare inte hade lagt märke till och några av dem kunde mycket väl vara avbildningar av kvinnor.

Det märkliga är att de här kvinnorna inte finns, i varje fall inte om man ska tro de gängse böckerna om jägarfolkens bildvärld. ”Kvinnan möter vi däremot inte. Men detta är naturligt. Detta är jägarens egen värld.” menar Sverker och Bengt Jansson. Det enda undantag de tycker sig ha hittat är en samlagsscen från Laxön.

Bäckaskogskvinnan

Bäckaskogskvinnan på Historiska museet. Bildkälla: Wiki commons.

Jag har funderat över vad det beror på att jag så tydligt ser kvinnobilder där andra betraktare bara ser män. Är det för att jag är kvinna? Kanske, men Catharina Ingelman-Sundberg har skrivit ett kapitel som heter ”De kvinnofattiga hällristningarna” i sin bok Forntida kvinnor: ”Redan de fiskare och jägare som bodde vid Nämforsen i Ångermanland under stenåldern föredrog att hugga in bilder av djur, skepp och fotsulor på klipporna i stället för att skapa bilder av kvinnor.” Kanske ger hon uttryck för den åsikten helt enkelt för att den har blivit så väletablerad i litteraturen om hällristningar. Ändå har hon just berättat om Bäckaskogskvinnan som upptäcktes på 1930-talet i Skåne. Länge trodde arkeologerna att de hade hittat skelettet efter en man. Bäckaskogskvinnan var begravd i halvsittande ställning tillsammans med en flinteggspil och en rörbensmejsel som kan ha använts som grävredskap och dolk. När en benexpert kopplades in, upptäckte han dock att ”mannen” var barnaföderska och kan ha fött så många som tio barn.

Vi vet alltså att det förekom att stenålderskvinnor ägde jaktredskap, även om vi inte kan fastställa hur vanligt det var. Sneglar vi på fångst och jägarkulturer som överlevt fram till våra tider, har kvinnan oftast en god ställning. Hon bidrar till familjens överlevnad på många sätt: genom att samla, tillverka kläder och redskap, och ibland genom att delta i jakt och fiske. Männen i dessa kulturer är vanligen aktiva i barnens uppfostran och vissa av dem tar även del av barnavård. Ett stort antal forskare anser att människor levde under mer jämställda förhållanden innan bondekulturen etablerades. Att tala om ”jägarens egen värld” som Sverker och Bengt Jansson gör verkar därför orimligt.

Kvinnliga kännetecken
Hur kan jag då säga att figuren med rund mage är just en gravid kvinna? Både hon och mannen är ju tämligen minimalistiska streckfigurer. Borde hon inte ha långt hår och kjol för att vi ska dra slutsatsen att hon är just en kvinna? Det behöver inte vara så. Hällristningarna är som sagt sparsmakade och vid de tillfällen då streckgubbarna utrustas med ett eller flera attribut, kan vi förmoda att det finns en anledning även om vi inte alltid förstår den. Vi vet inte om alla kvinnor bar kjol och hade långt hår. Bronsåldersfynd har visat att kvinnor kunde gå klädda i minikjolar, ha flätat eller uppsatt hår och vara kortklippta, i varje fall i södra Sverige. Löst hängande hår eller nackknut med svans tycks inte ha varit någon rådande norm – och långt hår kan mycket väl ha förekommit bland män. Vikingatida män kunde ha flätat skägg eller hårknut i nacken, medan stenåldersmannen Özti som hittades i bergen mellan Österrike och Italien 1991, hade kortare, avskuret hår. Inte heller vet vi om man ritade streckgubbar som helt enkelt föreställer ”människor” i största allmänhet, både män och kvinnor. Så kan till exempel barn göra när de tecknar en folkmassa.

Brudparet från hällristningarna i Vitlycke, Tanums kommun, Bohuslän. Bildkälla: Wikipedia.

Bröllopspar och samlagscener
Kvinnan i hällristningen ”Brudparet” från Bohuslän bär ingen kjol. Hon är utförd på nästan exakt samma sätt som mannen hon omfamnar: som en enkel streckbild. Faktum är att det enda synliga tecknet på att hon är kvinna, är det långa håret som står ut som en svans från huvudet. Kanske är det bara hennes man som får se henne så, med utsläppt hår. Ändå är det ingen som ifrågasätter att scenen föreställer just en man och en kvinna. Paret har utsträckta, onaturligt långa halsar men armarna är i stället förkortade och fötterna endast antydda. De är sammanlänkade vid huvudet, armarna, bäckenet och benen. Bilden är intim: majoriteten av de som ser den tänker sig att mannen och kvinnan kysser varandra, vissa ser det som en bröllops- eller samlagsscen. Till vänster ovanför paret (ej i bild) finns en figur med yxa och erigerad penis som även övervakar ristningar av andra par. En yxa eller hammare kan ha använts i ritualer för att signa bröllop, som i Trymskvida, där jätten Trym befaller att Tors hammare ska bäras fram för att viga honom till den förklädda bruden Freja, som i själva verket är Tor.

Kärlekspar eller mor och barn?
Det finns en omfamningsscen från Nämforsen också, men här är scenen ännu enklare. Två figurer står tätt intill varandra, den ena är lite mindre till växten. Trots att teckningen är så avskalad tycker de flesta att den föreställer en omfamning eller kanske ett samlag. Till skillnad från kvinnan från Bohuslän, saknar kvinnan från Nämforsen alla kvinnliga attribut; det enda som antyder vem som är vem är att den ena figuren är något kortare. Egentligen kan vi inte ens veta om figurerna på bilden är av samma kön, men nästan alla betraktare tror ändå att det är en man och en kvinna, något som i så fall kan visa att man inte alltid kände ett behov av att göra skillnad när man ristade män respektive kvinnor. En annan möjlig och lite mer ovanlig tolkning av bilden är att vi i själva verket ser en vuxen som håller ett barn i famnen.

Att många figurer i hällristningar inte är mer än streckgubbar har dock inte hindrat arkeologer och andra skribenter från att dra rätt avancerade slutsatser kring vad de föreställer. Anders Fandén tolkar till exempel streckgubbarna på norrländska berghällar vid Flatruet, Skärvången och Skinnlipsstenen som människoliknande skyddsandar eller ett heligt bergsfolk. Tolkningen utgår från paralleller till sentida indianer i Kanada. Jag tror att man ska vara försiktig med att dra slutsatser kring ett så sparsmakat bildmaterial, men därmed inte sagt att man inte ska gissa alls. Och jag vågar påstå att mina associationer kring hällristningarna vid Nämforsen är mindre fantasifulla än flertalet andra som har gått i tryck. När allt kommer omkring har människor i olika tider en rad gemensamma symboler och en rund, gravid mage är en av de äldsta vi känner till.

Några tidsaspekter samt geografi
Jag avser att i den här essän visa trovärdiga möjligheter i en del av hällristningarna. Mer än så kan vi inte hoppas på när vi har tillgång bara till bildvärlden på stenhällarna, ett begränsat arkeologiskt fyndmaterial och paralleller till liknande kulturer. Hällristningar är svåra att datera men vi rör oss i en tid som sträcker sig ungefär från 4000 – 1000 år f.Kr. och som alltså överlappar med södra Sveriges bronsålder som räknas från år 1800 till 600 f.Kr. I norra Sverige talar man inte om någon egentlig bronsålder, men bland hällristningarna finns motiv som talar för att det åtminstone förekom ett visst kulturutbyte. Våra dagars landsgränser saknade naturligtvis mening men vi kan söka jämförelser med Nämforsen från hela Norden och österut i Sibirien. Min tolkning är en värld där både man och kvinna hade betydande roller i samhället och i bildframställningar.

Älgkon som skaparkraft
Det myllrar av älgar på berghällarna vid Nämforsen. Nästan alla är hornlösa där de springer förbi över klipporna, en del av dem ifyllda med rött så att vi lättare ska kunna urskilja dem i nutiden. De är aldrig långt borta, älgarna, och de förekommer ofta tillsammans med människor i olika kombinationer. Jag har valt ut en berghäll bland många för att den innehåller flera intressanta scener i anslutning till varandra: överst en liten figur som ser ut att möta upp med en björn eller en shaman, en älgko med två människoliknande figurer alldeles vid bakdelen, en båt med älghuvudsstäv där ett par ser ut att ta en virvlande svängom, en förbipasserande silhuett till höger under båten och en svårtolkad teckning längst ner, möjligen en kvinna eller ett djur som föder på alla fyra.

Flera forskare har frågat sig om det verkligen är älgkor som avses på hällristningarna, då de saknar horn. Det förekommer hällristningar där älgarna bär horn och därmed kan vi dra slutsatsen att ristarna var fullt kapabla att markera en skillnad när de så önskade. En teori går därför ut på att det rör sig om vårvinterälgar som har fällt sina horn, men det finns ristningar som utan tvekan är älgkor. Det är vanligt med scener som föreställer födande älgkor och älgkor i sällskap med kalvar. Andra återkommande motiv är en älgko som ser ut att föda fram en människa och något som kallats tidelagsscener, som mycket väl kan ha en magisk innebörd. Man kan tänka sig att det rör sig om ritualistisk tidelag, en myt om hur en hjälte eller gud parar sig med en älgko eller en människa på väg att förvandlas till älg. Sådana bilder förekommer i Jämtland, Ångermanland och Sibirien.
”Dessa tre bilder ger starkt stöd åt tanken att älgkon upplevdes som skapare och livsuppehållare över hela Eurasien under den tid som hällristningarna/ målningarna skapades och nyttjades” säger Curt Lofterud. Det finns även ristningar vid Onegasjön i Ryssand där människan ser ut att åka efter älgkon på skidor.

Älgkor på knivar, stävar och i genomskärning
Forntida älgristningar sträcker sig från Norden till Ryssland i ett bälte som löper över hela subarktis. Flertalet forskare anser att det kan röra sig om en fångstkultur som delade vissa föreställningar och att vi därför inte ska se våra hällristningar som en isolerad företeelse. I hela det här området dominerar älgkor. Jag delar Lofteruds uppfattning att det troligen är älgkor vi ser (en tanke han delar med många sibiriska och norska forskare). Lofterud anser att hornlösheten är mycket betydelsefull. Horn borde vara en symbol för styrka och kraft och det vore kanske märkligt om man ville framhäva älgtjuren under den tid på året då han var som mest sårbar för jägare.

Även älghuvuden på skifferknivar, på ristningar av människor med älghuvudsstavar och på båtristningar är hornlösa. Vid Nämforsen finns ristningar av båtar med älghuvuden i både fören och stäven och dessutom i själva båten. Lofterud tror att dessa båtar kanske var till för själarnas färd till dödsriket på samma sätt som Karons färja eller båtbegravningar och stensättningar under vikingatid. Men älghuvudsbåtar var samtidigt en realitet: i Lehtojärvi i norra Finland har man hittat en hornlös älghuvudsskulptur som man tror har prytt stäven i en båt. Säkert ansåg man att en galjonsfigur besjälade och skyddade båten, precis som i senare tider.

I Alta finns hällristningar som visar älgkon i genomskärning, med älgkalvar i magen – men i Glösa finns även en behornad älgtjur med en kalv i magen, något som visar att det man ville berätta med bilden kunde vara viktigare än realism. Kanske skildrar Glösaälgen en myt om hur de första älgarna skapades. Under 1800 och 1900-talen berättade flera sibiriska folk som levde i en fångst- och samlarkultur om sina myter för etnologer. I deras mytologi förekommer tre världar: vår värld som är den mellersta, den övre himlavärlden där solen rådde och den undre världen som befolkades av döda människor och andra väsen. Den kosmiska älgen är vanlig i de här myterna: det kan vara en kosmisk älgko som föder hela världen eller en älgko som bär solen på sin rygg. Vid sin sida har älgkon en människa, en urmoder, som dyrkas sida vid sida med älgkon. I vissa fall kan älgen vara både hona och hanne.

När jag ser närmare på scenen med älgen och människorna, tycker jag mig se en älgko som föder en man och en kvinna: kvinnan har den här gången långt hår och kjol om jag har rätt. Myter om gudomliga tvillingpar är vanliga i världens alla religioner. Liknande scener där älgkon föder en människa har även tolkats som en magisk förvandling, där en shaman eller mytologisk karaktär är på väg att inta djurhamn. Annars kanske mannen och kvinnan har en anknytning till älgkon som ligger bortom vår nutida föreställningsvärld. Om vi antar att älgkon vördades som den stora skaparkraften vid Nämforsen, är det sannolikt att även kvinnan högaktades som den som bar livet vidare.

Kvinnan som völva och sejdkona
Bilden till vänster är alltför vag för att man ska kunna tolka den entydigt, men ristningen liknar andra björn- eller shamanfigurer. Till höger syns en gestalt som påminner om de rakryggade valkyrior med långt hår eller knutsvans som avbildades på runstenar långt senare, men kanske föreställer ristningen något annat som vi inte förstår. Det är vanligt att skribenter hänvisar till shamaner på hällristningar som ”han” – vilket
skulle kunna ha sin grund i att samernas trollkarlar, nåjderna, nästan alltid var män.

Krigare och djur på målningar och hällristningar i södra Sverige är ofta utrustade med fallosar, men de norröna figurer som brukar tolkas som shamaner, saknar enligt mina iakttagelser könsmarkering. Det har tidigare varit vanskligt att försöka avgöra det etniska ursprunget hos stenåldersfolk – men med modern DNA-analys får vi allt mer information. Jägarfolken vandrade (grovt räknat) in i Skandinavien när inlandsisen släppte taget för ungefär 11.000 år sedan. Anfäder och anmödrar till bondekulturen anslöt inte förrän 5.000 år senare från trakterna kring Anatolien. De samiska männens anfäder dök upp för 2.000 år sedan men det kan ha funnits andra linjer som ärvts på mödernet (se även Så har DNA-forskningen revolutionerat historien i Populär historia 2018 01). Forskarna har konstaterat att stammarna kring Nämforsen förmodligen hade en likartad kultur som andra fångstfolk som levde i Norden och Sibirien under den här tiden.

Om vi tittar på andra fångstfolk och jägare än samer, finner vi att shamanen kan vara kvinna eller man och i delar av Sibirien var shamanerna så gott som uteslutande kvinnor. Eftersom shamanerna på hällristningarna kring Nämforsen ofta är till hälften människa, till hälften djur eller utstyrda med grenar, horn eller huvudbonader, är det svårt att veta om de är män eller kvinnor men det verkar inte osannolikt att de var både kvinnor och män – eller att kvinnor till och med dominerade. I min roman Embla – Om du ändå levde nu har jag valt att gestalta två kvinnor som shamaner – och en man som har valt att leva likt en kvinna.

Under tidig järnålder begravdes kvinnor i Kazakstan med vapen, pilspetsar, speglar och rika gravgåvor. År 2015 upptäcktes ytterligare en krigargrav med svärd och dolk som visade sig tillhöra en kvinna. Precis som med Bäckaskogskvinnan antog man länge att de här gravarna var mansgravar, men osteologernas arbete visade att det rörde sig om kvinnor. Jeannine Davis-Kimball anser att de här kvinnorna var krigarprästinnor med höga ämbeten. Prästinnorna i Kazakstan var klädda i långa kappor och höga, ofta toppiga huvudbonader. En toppig huvudbonad har varit kännetecknande för häxor ända fram till våra dagar. Detta visar att nutida forskare lätt förbiser kvinnans roll i forntiden – och när det gäller hällristningar har vi inga skelett tillgängliga för att könsbestämma shamanerna.

Ingelman-Sundberg tror att Tunadamerna i Västerås från 300 – 1000-talet kan ha varit prästinnor eller völvor. Den äldsta av damerna begravdes på en rismatta i en träbyggnad i en rund, stensatt anläggning. Hon fick med sig en fingerring med ormhuvuden, flera andra ringar, bronskärl, skedar, glaspärlor och dräktspännen. Runt henne begravdes i sinom tid åtta kvinnor i båtgravar. De hade kläder av siden, smycken och husgeråd med sig till nästa liv.

Sejd – kvinnomagi
Genom att studera de skriftliga källor som vi har från vikingatiden kan vi se att det finns starka belägg för att sejden bland skandinaver från början ansågs vara kvinnlig. I Loketrätan anklagar Loke Oden för att ha ägnat sig åt völvors trolldom, något Loke ansåg vara omanligt och förbehållet kvinnor, och i Erik Rödes saga möter vi den gåtfulla völvan Torborg som man har sänt efter för att se in i framtiden. Torborg bär ett lammskinn kantat med kattskinn på huvudet, en blå dekorerad mantel, skor av kalvskinn och handskar av kattskinn. Katten var Frejas utvalda djur och kattskinn kan därför ha haft en magisk innebörd för Torborg. De flesta völvor och häxor tycks ha haft en utmärkande huvudbonad och en klädedräkt som markerade deras samröre med det övernaturliga. I sagan står att Torborg frågar efter kvinnor när hon ska sejda, eftersom kvinnorna är de som kan gamla trollsånger. Gudrid går med på att sjunga sångerna trots att hon är kristen och hon och de andra kvinnorna sätter sig i ring kring Torborg.

I den fornnordiska mytologin kan både manliga och kvinnliga gudar trolla: både Freja och Oden håller på med sejd även om den anses vara en kvinnlig syssla. Enligt Heimskringla är det Freja som undervisade Oden och de andra gudarna i sejden och hon har en falkhamn som hon kan låna ut vid behov. Men även Loke har förmågan att byta gestalt, som när han förvandlar sig till märr och blir mor till den åttafotade hästen Sleipner.

Fylgjan – en ande från fångstkulturer?
Vi kan inte veta hur långt tillbaka traditionen med sejdkvinnor sträckte sig eller hur mycket kulturen förändrades under de tusentals år som skiljer norrländsk jägarstenålder och vikingatid. Men det finns andra föreställningar som överlevt fram till vikingatid eller till och med våra dagar och som mycket väl kan härröra från tidigare fångstkulturer. Ett exempel är fylgjan, en ande i djur eller kvinnoskepnad som ansågs råda och beskydda individer och hela familjer i vikingatid. Fylgjan sågs ibland som ett andra jag i djurhamn och har paralleller i jägarkulturernas tro på totemdjur och släktskap med djurandar.
Tyvärr kan vi inte veta om det var kvinnor eller män som ansvarade för trolldom och profetior vid Nämforsen – men det finns ingen anledning att förutsätta att de var män och de källor vi har från Skandinavien och Sibirien tyder på att det kan ha varit vanligt med kvinnor som sejdade.

Barnafödande eller förvandling?
Under vandringarna kring Nämforsen såg jag ett par figurer som gick på alla fyra. Mest av allt tyckte jag de liknade människor. Den ena hade en stor mage och skulle kunna vara antingen en kvinna på alla fyra eller ett dräktigt djur av något slag. Men varför skulle man avbilda en gravid kvinna stående på alla fyra? Kanske för att hon är på väg att föda. Att stå på alla fyra är en naturlig ställning vid barnafödande. En annan möjlighet är att hon håller på att förvandla sig till ett djur, en tanke som framförts angående andra ristade figurer som går på alla fyra och som ser mer ut som människor än djur. I så fall skulle det kunna vara en gravid sejdkvinna vi ser på bilden.

Dansande kvinnor – och voltigörer
Vi kan anta att människorna vid Nämforsen dansade, precis som folk i alla andra tider och kulturer. Det finns flera bilder där människor ser ut att dansa på eller över älgens rygg och andra scener där det dansas vilt på båtar. Överst på fotot till vänster ser vi kanske en shaman. Hon eller han har gren- eller svampliknande utväxter på överarmarna som kan symbolisera ett tillstånd av förvandling eller trans. Nedanför shamanen syns två mindre figurer som skulle kunna vara bakåtvoltande kvinnor.

Hällristning vid Nämforsen. Möjligen ser vi en akrobat som hoppar över en älg, eller en jägare som tänker rida på älgen? Foto: Jorun Modén

De påminner om bronsåldersfiguriner från Danmark iförda korta kjolar som gör baklängesvolter; liknande voltigörer har även hittats på Kreta och i Egypten. På en hällristning i Tanum visas två baklängeshoppare på ett skepp som enkla streckfigurer. Här är värt att nämna att figuren från Tanum saknar könsmarkering, men utifrån de danska figurinerna och Egtvedskvinnan (som begravdes i en liknande minikjol av snören) har man gissat att det var kvinnor som utförde den halsbrytande akrobatiken. Norrländsk jägarstenålder överlappar med sydskandinavisk bronsålder och det finns flera ristningar kring Nämforsen som visar på influenser från söder, bland annat hjulkors och stora fotspår som ibland sägs vara spåren efter en helig gudom men som även kan vara en vanlig människas fotspår. Tolkningen av ristningarna ovan som bakåtvoltande kvinnor är osäker, men eftersom de som bodde kring Nämforsen tog intryck söderifrån är den fullt möjlig och tål att beaktas. Om det är voltande kvinnor vi ser, har de dessutom sällskap av fler människor som verkar ägna sig åt dans.

På en av båtarna vid Nämforsen råder i det närmaste kaos, men i vimlet finns två tydligare figurer med långt hår eller hästsvansar som håller i varandras armar. Den ena är på väg att lyfta den andra. Återigen rör det sig om en ganska otydlig bild men teorin att det rör sig om dansare har sitt stöd i hällristningen från Tanum med den bakåtvoltande gestalten.

Även på båten med älghuvudsstäv (bilden finns längre upp på sidan), har två människor ställt sig upp i båten och tar sig en virvlande svängom, omfamnar varandra eller brottas. Här finns inga ledtrådar till dansarnas kön, men som vi såg i exemplet med paret som omfamnar varandra, finns det inget som säger att inte den ena eller båda dansarna kan vara en kvinna.

Kvinnan med barnet?
Den avslutande bilden i min rundvandring kring Nämforsen var för mig lika anslående som de gravida kvinnorna. En figur går med lätt framåtlutad hållning och håller armarna om ett litet barn – barnets huvud syns under hennes eget. Kvinnan bär en knälång kjol och det kan vara skaftet till ett redskap som sticker upp vid höften. Med tanke på att inga auktoriteter på området har sett några kvinnor bland ristningarna, eller möjligtvis en enda, är det förbluffande hur många jag ser i samma bilder. Det får mig att undra vad jag kan ha missat som någon annat skulle ha sett. Jag tror att vii behöver fler ögon, gärna med skiftande kulturell bakgrund och erfarenheter för att bilda oss en mer uttömmande uppfattning om vad som dväljs i scenerna kring Nämforsen.

Hällristningar på Laxön vid Nämforsen. Bildkälla: Wiki commons.

Share