Skriva roman eller novell – är det någon skillnad?

”Det är lättare att skriva en roman än en novell” är ett påstående som inte behöver stämma med verkligheten. Att skriva en roman tar onekligen längre tid. För mig personligen är det mycket lättare att skriva en novell än en roman, framför allt för att du har en begränsad yta, och det blir därmed lättare att komponera en historia. Dramaturgiskt sett är det mindre skillnad mellan en novell och en roman än man skulle kunna tro. Novellen har inte någon egen dramaturgi, utan kan vara som ett utsnitt i en historia (men med en spänning som väcks, minst någon höjdpunkt och ibland en ihopknytning) eller efterlikna en hel roman, vilket brukar kräva mer berättande och ett koncist språk. Romanen innebär att du behöver hålla ordning på berättelsens helhet, men också alla trådar, karaktärers utveckling och mindre frågor som väcks, i alla fall om du vill vända dig till en större publik.

Klassiska strukturer för romaner
Det blir allt vanligare att googla fram system och modeller för att skriva romaner, vilket ibland kan ge inspiration och precis den form en författare behöver, men ibland blir vilseledande. Den klassiska treaktaren har visat sig förbluffande hållbar, även om femaktaren och Christoffer Voglers Hjältens resa också ger tillfredsställande berättelser. Jag upplever att alla olika dramaturgiska system i grund och botten beskriver samma mönster, men från lite olika håll, ungefär som när vi människor skapar religioner som egentligen bottnar i samma sak. I vissa fall kan mönster klargöra och inspirera, men de kan också inskränka och begränsa. Precis som ryggradsdjur, har alla  berättelser skelett, men dessa kan se ut på väldigt olika sätt. Att trycka in en elefants skelett i en människa skulle aldrig fungera, och motsatsen blir precis lika fel. Som författare har du enorma fördelar av att lära dig hantverket ordentligt, samtidigt som du behöver du lita på din intuition.

Släpp skrivandet fritt
Att skriva en roman som skiljer sig från mängden, kan dock också betyda att du behöver släppa skrivandet fritt och likt Haruki Murakami våga undersöka i vilken riktning berättelsen tar det. Det är inte bara karaktärer som har liv när du skriver, utan det har också själva berättelsen, och har du någonsin skrivit tills historien tagit en vändning du varken planerade eller tyckte dig förutse, vet du redan vad jag menar. Om du känner igen dig i den beskrivningen, kommer du att älska Margaret Atwoods Att förhandla med de döda, som utforskar författarens olika roller snarare än själva hantverket.

Flexibel struktur – med uråldrig grammatik
Du kan också använda dig av ett mer flexibelt system för att strukturera romanen (jag lär ut sådana verktyg när jag håller författarkurser och även i min bok Skriv skriv skriv: Verktyg för författare), där den dramaturgiska kurvan inte nödvändigtvis behöver innehålla tre akter eller bete sig som alla andras. Berättandets grammatik är uråldrigt men också flexibelt, och som alla andra system, däribland mänskligt språk, behöver det ibland utmanas för att tjäna sitt syfte. Varmt välkommen till Författarkurs 1 – 4 om du vill få stöd i skrivprocessen och hitta en struktur som passar till att skriva just din roman.

Det är inte formen som ska styra berättelsen, utan berättelsen som bör diktera formen.

RELATERAT

Börja inte med att skriva synopsis 

Skriva novell – är det en egen konst? 

Plot and Structure – James Scott Bell

Att förhandla med de döda av Margaret Atwood

Om konsten att läsa och skriva – klassiker av Olof Lagercrantz