författardrömmar

Är det okej att slarva med språket?

Att en feltsavning kan skava i blicken är väl allmänt känt? Vissa tycker att ilskan är överdriven, andra får nästan fysiskt ont om de måste läsa en text där boktsäver är omkatsade. Det har länge varit trendigt att förespråka språklig tolerans och det behövs, men jag skulle även vilja slå ett slag för språkpolisen. Om du har en känslig språknerv, kan obehaget inför en felstavning jämföras med att borra i en blottlagd tandhals. I mitt yrke som författare och lärare i kreativt skrivande använder jag den där nerven som en tillgång så att jag kan hjälpa andra med alltifrån utkast till dyslexi.

Slarv är okej – i utkast
En slarvigt skriven bok hamnar raskt i slaskhögen hos bokförlaget. Det finns dock slarvfel även i det mest välskrivna utkast och stavningen är det jag tittar på allra sist, eftersom det är rätt enkelt att fixa till. En stark historia, en engagerande ton och känsla för stil (som inte ska förväxlas med rättstavning) är betydligt viktigare. Men jag älskar vackert språk* och om jag läser en bok kan hela förtrollningen brytas av ett korrfel. Slutsatsen för mig är att du kan vara hur slarvig du vill i ett utkast – men att en publicerad text ska se så snygg ut som tänkas kan.

Språkpolis eller överlevnadsinstinkt?
Vi har under ett antal år fått lära oss att slappna av lite mer och välkomna nya ord och förändringar. I Svenska Dagbladet skriver Jenny Aschenbrenner om hur användningen av ”en” eller ”ett”, samt ”de” och ”dem” fortfarande kan reta gallfeber på läsare och inspirera dem att skriva ilskna insändare till skribenten. Några vanliga teorier kring språkpoliser är att de vill trycka till andra människor eller hävda sin status. Andra anser att det handlar om en känsla för kommunikation och att det i vissa fall (som kring ordet ”hen”) kan röra sig om politiska åsikter. Eller varför inte rätt och slätt ovana? Det krävs ju energi för att lära om.

Jag tror dock att det kan ligga djupare än så. Språket är en del av att vara människa, att kunna överföra tankar och känslor till omvärlden. Risken för missförstånd har nog varit uppenbar redan tidigt i vår utveckling som art, och det måste gissningsvis ha funnits någon instinktiv överlevarfördel med att påpeka ”korrekt” språkbruk. Med skriftspråket blev det ännu mer uppenbart om någon inte följde gamla regler och instinkten blev säkert än mer påtaglig.

Klarar du att läsa Hednalagen?
På 90-talet var språkfrågan minst lika het som nu. Lingvisten Marina Yagello skrev den nytänkande boken Catalogue des idées reçues sur la langue (Katalog över förutfattade meningar om språk) och som student på Stockholms universitet fick jag upp ögonen för att det är fullt naturligt att språk utvecklas. När Fredrik Lindström underhöll hela Sverige med ”Värsta språket” över tio år senare, kändes tankegången igen: det är inte så farligt att språk kan låta och stavas olika, och språkets utveckling är en naturlig evolution.
Så vitt jag vet lyfte dock varken Marina Yagello eller Fredrik Lindström en viktig sak: det finns en praktisk nytta med att vara konservativ i språket.

En engelsman kan relativt obehindrat läsa Shakespeares verk från slutet av 1500-talet. På Island har språkutvecklingen gått trögare och islänningen kan utan alltför stora svårigheter ta sig igenom Njals saga från 1200-talet. Om du däremot ska försöka läsa Hednalagen från tidig svensk medeltid så blir det lite knöligt. Testa gärna:

Givr maþr oquæþins orð manni · þu ær æi mans maki oc eig maþr i brysti · Ek ær maþr sum þv · þeir skvlv møtaz a þriggia vægha motum · Cumbr þan orð havr giuit oc þan cumbr eig þer orð havr lutit · þa mvn han vara svm han heitir · ær eig eiðgangr oc eig vitnisbær huarti firi man ælla kvnv ·

Ökad förståelse
Ur ett längre perspektiv finns det alltså en enorm fördel i att vara konservativ: vi kan ta till oss litteratur och kunskaper från andra tidevarv utan att behöva studera extra. Nya ord kommer och går (orden freestyle, fubba och ball var heta på 80-talet men känns nu något bedagade) men det verkar rätt klokt att vara konservativ när det gäller grammatik och stavning. Både för förståelse i nuet och i olika tidevarv.

I vardagen älskar jag variation: vi pratar två språk i min familj och när jag håller författarkurs kan deltagarna vara från femton till åttio år gamla, vara språkpoliser, dyslektiker eller ha svenska som andraspråk. Ska jag sätta någon etikett på mig själv får det väl bli ”fritänkande språkpolis”. När jag turistar tar jag mig fram på knagglande meningar och då hoppas jag att andra har överseende med mina brister.

KÄLLOR OCH INSPIRATION
*Jag ber om ursäkt utifall att du har en mer klassisk språknerv än jag har, för då kommer du att ogilla meningar som börjar med ”Men” eller ”Och”.

Språkrådets frågelåda
Har du svenska språkfrågor? Språkrådet har fantastiska resurser i form av en frågelåda, appen Frågelådan och en telefonlinje dit du kan ringa för att ställa frågor:
Telefon: 0200-29 55 55
Telefontid: måndag–fredag 9–12
E-post: sprakfragor@sprakochfolkminnen.se
http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/kontakt/sprakradet.html

Varför blir vi rasande när vi möts av dåligt språk?
http://www.svd.se/varfor-blir-vi-rasande-nar-vi-mots-av-daligt-sprak

Marina Yagello, Catalogue des idées reçues sur la langue, 1988.
https://www.amazon.fr/Catalogue-id%C3%A9es-re%C3%A7ues-sur-langue/dp/2757810979

Hednalagen med översättning
https://sv.wikipedia.org/wiki/Hednalagen

Jorun Modén, författare och lärare i kreativt skrivande 
Vill du gå en skrivarkurskurs med mig? Välkommen att söka efter författarkurser i toppmenyn. Söker du snarare en handbok till ditt skrivande? Klicka då HÄR för att läsa mer om Skriv skriv skriv: Verktyg för författare.

Print Friendly, PDF & Email
Share

Jag heter Jorun och jobbar som författare, leder skrivkurser och frilansar. Som trebarnsmamma har jag en hel del knep och erfarenheter kring hur man skapar skrivtid och prioriterar. Jag brinner också för skrivandet som hantverk, från idéer och berättarknep till den magi som uppstår när karaktärerna får ett eget liv och berättelsen tar över.

2 kommentarer

  • Lotta

    Jätteintressant, det här med språk och det skrivna ordet. Jag får nog erkänna mig till de konservativas skara i frågan (även om mannen blir galen på mig för att jag envisas med att använda ”vart” där det bör vara ”var”. Jag försvarar mig med dialektala skillnader…) Jag är en sådan som har stört mig på meningar som börjar med ”Men” eller ”Och”. Dock har jag fått tänka om lite där när jag börjat intressera mig för mer än själva handlingen när jag läser. Mina första trevande försök att skriva fiktion blev alltför ”styltiga” när jag skrev ”korrekt svenska”. Sålunda unnar jag mig numera att börja meningar med ”Men” eller ”Och” när det känns rätt. Och så gillar jag som synes citationstecken. Kanske lite i överkant 🙂 Tack för en intressant blogg!

    • Jorun

      Tack för att du läste Lotta, mycket intressant att få ta del av dina reflektioner och hur du tänkt om 🙂 Ja, jag tyckte också att det kändes lite ”vågat” att inleda meningar med ”Men” innan jag blev mer van. Citationstecknen är också bra att ha … för att inte tala om semikolon. Hm, det blir stoff till nya blogginlägg känner jag!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *