genre,  litterär genre,  popfiktion,  populär fiktion

Är boken bra? Om genre och konsten att bedöma litterär kvalitet

För mig är genre ungefär som den yttersta glasyren på en tårta: ett första intryck. Längden och formen kan få motsvaras av tårtans form: platt, hög eller kanske en hel stapel (serie)? Viktigast av allt är ändå fyllningen, det vill säga utförandet, stilen och berättelsens själ. Det är därför det alltid har känts främmande för mig att säga att jag gillar en specifik genre – det handlar för mig framför allt om fyllningen. En tårta eller bok kan verka enormt frestande men jag kan inte säga vad jag tycker förrän jag har provsmakat.

Innan jag går in lite djupare på mina tankar om konsten att bedöma litteratur och genre vill jag lägga korten på bordet: det finns sammanhang där jag är rätt obegåvad eller om man så vill, flummig. Jag kom igår hem från närbutiken ICA med två varma påsar fyllda med croissanter, tre i varje prasslande förpackning, sex totalt, och jag var övertygad om att dessa skulle räcka till två var i en familj på fem personer. Hur räknade jag egentligen? Min organisatoriska talang är tyvärr obefintlig. Utan listor, scheman och post-it-lappar skulle min tillvaro förmodligen urarta i kaos.

En typisk arbetsdag hemma hos mig … med dagbok och post-its.

Det är för mig en gåta att jag har fått en son som skrattar av glädje när han kommer på matematiska lösningar. När en vän som är professor i matematik berättade att det finns vacker matematik och att de räkningsuppgifter vi får i skolan ”inte är matematik” blev jag fängslad och insåg att det finns ett universum av siffror som jag bara kan ana är lika fascinerande som yttre rymden för den vars hjärna är skickad för räkning (en förmåga som givetvis kan övas upp). Om jag säger att det finns enkel och avancerad litteratur kan jag dock räkna med att det höjs ett och annat ögonbryn.

Finns bättre och sämre litteratur?
Menar jag då att det finns bättre eller sämre litteratur? Jag förstår inte riktigt varför det skulle vara så farligt om det verkligen var så, men det jag menar är snarare att det finns litteratur med olika funktion, liksom att det finns vardagsmatte och djupare matematik.
Impulsen att skriva om alternativa sätt att sortera läsupplevelser fick jag från en av de allra vanligaste frågor jag får när jag presenterar mitt författarskap. Jag har skrivit en roman om ättlingar till fallna änglar som kan skapa egna världar (Samael) och en vansinnig kärlekshistoria med inslag av magisk realism och arkeologi (Embla). Dessutom har jag gett ut boken Vidunder – om magiska varelser och deras läten. När jag kommit så långt får jag obönhörligen frågan om jag gillar Harry Potter. Nej, verkligen inte, men jag har rätt många vänner som gör det och jag tycker det är kul att se på filmerna med mina barn.

Några av mina favoritböcker ur olika genrer.

Jag har svårt för Game of Thrones inte bara för de misogynistiska inslagen utan också på grund av utförandet (ja jag pratar om böckerna och inte TV-serier eller filmatiseringar), och Twilight-serien kunde jag inte ta mig igenom eftersom jag inte orkade med en kvinnlig huvudperson som hela tiden måste bli räddad. Samtidigt har jag en yrkesmässig respekt inför författarna. Jag tror också att jag skulle ha tyckt mer om Harry Potter om jag varit i rätt ålder när de publicerades, eftersom jag inte brydde mig lika mycket om stil och originalitet på den tiden. Vissa av de böcker jag gillade som barn tycks numera oläsliga, medan andra är evigt fantastiska (ja det är klart att jag tänker på Astrid Lindgren). Barn har ofta en fantastisk förmåga att agera medläsare, det vill säga berika läsningen med sin intensitet och fantasi. Tillbaka till ursprungsfrågan: hur kommer det sig att jag som vuxen varken uppskattar Harry Potter eller Game of Thrones? men tycker att Ringarnas Herre och Trollkarlen från Övärlden är underbara?

Genre – ett system med brister
Jag har alltid upplevt genre som ett undermåligt system för att sortera litteratur, och jag har pratat med tillräckligt många författare för att kunna dra slutsatsen att många skrivande människor delar den upplevelsen. De som från början uppfann genrer var bokhandeln, i ett försök att hjälpa läsarna hitta böcker i sin smak och kanske köpa någon extra bok på väg mot kassan. Numera sorterar jag i stället böcker lite grovt enligt följande variabler (observera att sortera varken betyder värdera eller tycka om):

Populär – Litterär
I den engelskspråkiga delen av världen har det länge varit brukligt att prata om populär och litterär fiktion. Den populära fiktionen är besläktad med snabbmat och popmusik; den är skriven för att tilltala många och har ett enkelt och drivet språk. Precis som när det gäller snabbmat och pop så krävs det gedigna kunskaper i hantverket för att skriva populär fiktion. Det finns genial popmusik – och genial populär fiktion, men också urvattnad pop och illa skriven populär fiktion. Eller varför inte popfiktion för enkelhetens skull? Både popmusik och popfiktion har syftet att nå en bred massa, även om det inte alltid lyckas. Populär fiktion är den typ av bok som du plockar upp när du vill veta vad du kan förvänta dig – du vill bli underhållen eller ta mental semester. Boken är lätt att lägga ifrån sig och plocka upp igen. Du läser den kanske bara en gång. Begreppet populär avser alltså stil och tillgänglighet, inte hur många exemplar boken säljer. Det är dock mer sannolikt att en bok som är populär och upp till medelmåttigt litterär blir bästsäljande, än en höglitterär roman.

Augustprisvinnare 2002.

Litterär fiktion innebär större konstnärliga friheter vad gäller stil och gestaltning. Det är ofta romaner som befinner sig från mitten och uppåt på skalan ”populär – litterär” som vinner litterära priser och ett fåtal av dessa blir vad vi brukar kalla för klassiker. En litterär roman kan innebära en viss tröskel (och ibland en mycket hög!) men om du tar dig över utmaningen kan du bli fullständigt absorberad. I vissa fall kan upplevelsen snarare bli att boken är svårläst eller pretentiös – det vill säga otillgänglig och knappast ”bra”. I en litterär roman brukar stilen vara medveten men inte nödvändigtvis komplicerad (även om den får vara det). En skicklig litterär författare kan förstärka känslor och förnimmelser med hjälp av rytm, stil och rekvisita, eller sinnesintryck. Det kan också handla om att väcka tankar kring ett tema, eller subtexten. Visserligen kan en litterär roman ge avkoppling, men det här är böcker du väljer när du är beredd på en viss utmaning och är nyfiken på nya perspektiv.

Var går gränsen?
Att bedöma var gränsen mellan populär och litterär kan tyckas vanskligt och som en fråga för tycke och smak, men bokslukare och författare utvecklar sitt sinne för fiktion, ungefär som någon som är förtjust i whisky och börjar med vaniljdoftande Tullamore Dew för att så småningom uppskatta nyanserna av salt, rök och tjära i Lagavulin. På samma sätt ser jag snabbt om en text är mer eller mindre gestaltande, hur författaren använder sig av perspektiv – och om den är mer åt popfiktionhållet eller snarare litterär.

Att läsa litterär fiktion främjar empati – medan läsning av fackböcker och popfiktion inte ger någon mätbar effekt (läs mer här).

Realism
Skillnaden mellan realism och fantastik är inte heller något som kan stoppas i prydliga lådor, utan utspelar sig precis som popfiktion/ litterär fiktion snarare på en glidande skala. Eftersom hjärnan hela tiden skriver om våra minnen är det omöjligt att skriva en realistisk och ”sann” historia, utan den får bli så sann som författaren förmår. Reportage, dokumentärer och självbiografier hör till de mest renodlade realistiska uttrycken. Anne Franks dagbok är kanske ett av de bästa exemplen med tanke på att den unga författaren inte avsåg att ge ut sin självbiografi, utan helt enkelt dokumenterade sina upplevelser. Den som skriver realism kan hela tiden använda verkligheten som facit, medan ett ökande inslag av fantastik kräver att författaren skapar ett facit, som ger logik och konsekvenser. Realismens uppgifter kan variera, några av de viktigaste är att dela upplevelser vidare, öka förståelse för olika situtioner, dokumentera människans relationer och känsloliv och öka ge ökad kunskap i olika ämnen. Arbetarförfattarna skildrar livsvillkor och sin egen miljö, men använder fiktion och karaktärer för sin gestaltning.

Gabriel Garcías Hundra år av ensamhet är ett exempel på magisk realism.

Fantastik
Inom fantastik återfinner vi genrer som science fiction, fantasy, skräck, spekulativ fiktion och surrealism. Magisk realism brukar utspela sig i den värld vi känner till men där finns märkliga inslag, som att Döden kommer och knackar på din dörr (som i Maria Ernestams Caiphirina med döden). Några författare vill helst inte använda orden fantasy och science fiction; inte helt olikt vissa rockband föredrar de nya genreord såsom spekulativ fiktion (används om science fiction som kan tänkas inträffa i framtiden). J.R.R. Tolkien brukar räknas som grundare av fantasygenren, och han är definitivt den som satt tonen för det vi i modern tid spontant tänker på när vi hör ordet fantasy: en sagovärld för vuxna läsare och som utspelar sig i en fiktiv svunnen tid. Sagor och myter har dock roat mänskligheten i alla tider och många av dem var avsedda att underhålla alla, oavsett ålder.

Inom fantastiken återfinner vi också författare som arbetar med inslag av surrealism, det absurda och bisarra, till exempel Eugène Ionesco och Franz Kafka. Det är svårt att föreställa sig riktigt extrem fantastik då den skulle riskera att bli obegriplig, men ju fler egna regler, märkliga varelser och påfund, desto högre grad av fantastik.

Thriller – en sorts fantastik?
Jag har ibland träffat individer som ogillar fantasy för att det är en ”verklighetsflykt”. Inget fel med mental semester enligt min åsikt, men all skönlitteratur är ju påhittad och innehåller ofta något av fantastik utan att vi tänker på det. Även en genomsnittlig thriller har drag av fantastik; ytterst få litterära seriemördare beter sig som de som finns i verkligheten. Fiktionens mördare brukar vara mer karismatiska och intressanta, annars skulle ingen vilja läsa om dem. Brotten manipuleras för att bli mer spännande och strukturerade – något jag haft förmånen att diskutera med en professor i rättspsykologi. Feelgoodromanerna har tydliga element från sagans värld, till exempel i form av en prinsessfigur (huvudpersonen) som får sin älskade i ett lyckligt slut.

Octavia Butler signerar en av sina romaner.

Symboler och abstraktion
Science fiction finns också i skiftande nyanser och med olika syften, från framtidscenarion som ger uttryck för samhällssatir till spekulativ science fiction och berättelser som snarare är science fantasy; vi tror ju inte att framtiden kommer att se ut så, utan det är en sorts saga. Ett exempel på science fantasy är prisbelönta Octavia Butlers Wild Seed.

Fantastikens funkton kan givetvis vara att underhålla, men också att skapa en moralisk kompass, ge starkare symbolik, eller ställa hypotetiska frågor såsom ”Vad skulle hända om.” Inom fantastik ställs också frågor om överlevnad, att kämpa för gott och ont eller vara modig inför något enormt skrämmande. Läsaren behöver vara beredd att leva sig in i abstraktioner, en förmåga som även är vital för att kunna resonera kring moral, forska och uppfinna.

Längd/ form
Jag får ofta frågan ”hur lång ska en bok vara” – och mitt svar är att den ska var precis så lång som berättelsen och det författaren har att förmedla. Fyll aldrig någonsin ut sidor, utan skriv då hellre en bra novell. Det finns historier som helt enkelt kräver episka mått och de som snarare gör sig bäst som blixtprosa. August Strindbergs Ett halvt ark papper skulle kanske kunna vara en bra roman, men den skulle nog aldrig få samma själ eller kraft. Ray Bradbury hade redan skrivit flera noveller som berörde temat att bränna upp litteratur innan han beslöt sig för att utvidga temat till kortromanen Brandmannen och så småningom Fahrenheit 451. Bradburys berättelse krävde mer och och mer utrymme. Berättelser som innehåller historiska skeenden, komplicerade relationsdramer som sträcker sig över flera generationer, eller över lång tid, kan behöva episka format.

Serier
En episk roman är dock inte samma sak som en serie. Ringarnas herre av Tolkien är exempelvis egentligen en roman som behövde delas upp på tre av praktiska skäl: den fick helt enkelt inte plats i en volym. Det är rätt vanligt att populär fiktion serveras i serieform, där ett eller flera skeenden nystas ut i varje bok men karaktärerna och deras konflikter lever vidare i bok efter bok. Exempel finns ur alla genreformer, till exempel Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith, Outlanderserien av Diana Gabaldon och Game of Thrones av George Martin. Mindre vanligt är en litterär serie men de förekommer också, till exempel Karl Ove Knausgårds Min Kamp och Ursula le Guins Trollkarlen från övärlden som följer flera karaktärer men i olika tidsperioder och ur olika perspektiv.

Ett försök att sortera litteratur
Det kan tänkas att jag får fundera vidare kring konsten att sortera böcker men här kommer i alla fall ett försök. I mitt huvud är J.R.R. Tolkiens Ringarnas Herre närmare besläktad med Lev Tolstojs Krig och Fred, än J.K. Rowling, som jag i sin tur snarare skulle jämföra med Camilla Läckberg.

Episka litterära romaner
J.R.R. Tolkiens Ringarnas Herre, Brian Aldiss’ Helliconia och Lev Tolstojs Krig och fred samt Karl Ove Knausgårds Min kamp är samtliga litterära, episka verk. De två förstnämnda är fantasy/ science fiction, den tredje och fjärde realism. Min kamp är dessutom en serie.

Litterära romaner av medellängd
Margaret Atwoods Rövarbruden, Octavia Butlers Lilith’s Brood och Donna Tartts Den hemliga historien kännetecknas samtliga av en uppslukande medvetandeström och är litterära romaner. Margaret Atwoods roman har inslag av magisk realism, Octavia Butler skriver prisbelönt science fiction och Donna Tartts Den hemliga historien är realism med inslag av klassisk grekisk tragedi.

Medellitterära romaner
När jag skriver medellitterär menar jag på intet sätt medelmåttiga, utan romaner som till utförandet befinner sig någonstans mellan populära och litterära: där finns en konstnärlighet men utförandet är ändå drivet och enkelt nog för att tilltala en stor publik, till exempel John Ajvide Lindqvists Människohamn, Maria Ernestams Busters öron och Patrick Süskinds Parfymen. En självbiografi jag nyligen läste ut, Born on a Blue Day av språkgeniet Daniel Tammet passar också in här.

Serieform/ populär fiktion
Ett stort antal deckarserier återfinns givetvis i kategorin ”serieform/ populär fiktion”, till exempel Camilla Läckbergs Fjällbackaserien och Anna Janssons serie om Maria Wern. George Martins Game of Thrones är populär fiktion i serieform (och har en hel del likheter med tv-serier med politiskt spel som tema) och i fantasygenren. Det gäller även JK Rowlings Harry Potter och Robert Jordans Sagan om Drakens återkomst. Hit räknas även Twilight-serien av Stephenie Meyer. Två äldre populära serier för barn är Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gulla (som jag slukade som barn) och Fem-böckerna av Enid Blyton.

Litterär kortroman
Ernest Hemingways Den gamle och havet, Pär Lagerkvists Dvärgen och Bödeln samt Karin Boyes Kallocain är litterära kortromaner, liksom John Steinbecks Om möss och människor och George Orwells Djurfarmen. Du som har läst någon eller några av dem vet att de hör till vitt skilda genrer, från realism till science fiction. De kortromaner jag kommer att tänka på är samtliga av litterärt slag … om du kommer på någon med populärt utförande så kommentera gärna. Mitt emellan populära och litterära hamnar kanske Richard Bachs Måsen, enkelt skriven men också vacker och filosofisk, liksom Lille Prinsen av Antoine de Saint-Exupéry …  som dessutom hör till den franska litteraturens största försäljningsframgångar. Båda bör räknas till fantastik: Måsen är något av en modern fabel medan Lille Prinsen kommer från planeten B612.

Om du har orkat läsa så här långt så ska jag också avslöja att jag för det mesta föredrar medel- till höglitterära romaner oavsett längd och genre. Popfiktion i serieform läser jag ytterst sällan. Viktigare än längd och genre är dock den känsla som vilar kvar hos mig när jag har läst ut boken, något som kanske kan kallas berättelsens premiss eller själ.

Källor
Fraktaler i skönlitteraturens värld
https://www.theguardian.com/books/2016/jan/27/scientists-reveal-multifractal-structure-of-finnegans-wake-james-joyce

Fiktion förbättrar förmågan till empati
https://www.scientificamerican.com/article/novel-finding-reading-literary-fiction-improves-empathy/

Läsförmågan förändrar hjärnan
https://www.svd.se/att-lara-sig-lasa-forandrar-hjarnan

Print Friendly, PDF & Email
Share

Jag heter Jorun och jobbar som författare, leder skrivkurser och frilansar. Som trebarnsmamma har jag en hel del knep och erfarenheter kring hur man skapar skrivtid och prioriterar. Jag brinner också för skrivandet som hantverk, från idéer och berättarknep till den magi som uppstår när karaktärerna får ett eget liv och berättelsen tar över.