Konsten att skriva fantasy

Det är farligt, Frodo, att gå ut genom dörren. Du stiger ut på vägen, och om du inte håller fötterna i styr, vet ingen vart du kan svepas iväg.

HUR GÅR DET TILL ATT SKRIVA FANTASY? Det grundläggande hantverket är i grund och botten detsamma som i allt skönlitterärt skrivande och vissa tekniker är lika relevanta i exempelvis en historisk roman som i en fantasyroman. Samtidigt finns det vissa aspekter i skrivandet av en fantasyroman som skiljer sig från realism. Gränserna mellan fantasy och realism är heller inte spikraka – man kan till exempel betrakta en feelgoodroman som en modern Askungesaga eller grubbla över hur många mord som rimligen kan begås i Midsomer – men när du skriver realism kan allt kontrolleras och rättas enligt verkligheten.

Skriver du fantasy måste du däremot dra in din läsare i en helt ny överenskommelse. Dina läsare vill få upplevelsen av att stiga in i Narnias garderob, det vill säga att den andra världen verkligen finns. Den gamle mästaren J.R.R. Tolkien påpekar i sin klassiska essä Om sagor att fantasy ställer särskilda krav på författarens tanke och skicklighet: ”Fantasy innebär också en grundläggande utmaning: den är svår att förverkliga.” Jag ska ändå försöka ringa in några råd och verktyg som fungerat för andra fantasyförfattare och även hjälpt mig i mitt skrivande. Den här artikeln har tidigare publicerats i tidningen Skriva, men det här är en längre version som dessutom innehåller tips från fler svenska fantasyförfattare.

Berättelsen är kung
I början av processen föreslår jag att du inte funderar alltför mycket att du ska skriva just en fantasyroman, utan vad det är du vill visa eller utforska. Din tanke eller premiss kan förändras under skrivandets gång. J.R.R. Tolkien ville till exempel skapa en mytologi för England och för vuxna läsare, en idé som utvecklades vidare långt bortom den ursprungliga tanken. När jag skrev Samael ville jag utforska vad som skulle hända om det fanns ett folk som kunde skapa egna världar. Inom fantasy och science fiction har du fullt spelrum för att ställa frågan ”Vad skulle hända om ..?”

I nyare fantasy har det blivit vanligt att gestalta sagogestalter på ett modernt sätt, såsom i exempelvis antologin Folktro från Miramir förlag. Frågeställningen blir alltså ”vad skulle hända om sagovarelser fanns på riktigt?”

Det finns fantasyberättelser som inte låter sig berättas i någon annan form och andra historier som har mer universell prägel. I den grekiska mytologin blir Pygmalion förälskad i en utsökt staty som får liv, ett motiv som även syns i George Bernard Shaws pjäs Pygmalion och filmen Pretty Woman. Myt kan alltså användas som inspiration och stoff till realism. Från andra hållet kan verkliga företeelser ge stoff till fantasy och science fiction. Margaret Atwood lät sig inspireras av verkligheten när hon skapade romanen Tjänarinnans berättelse, så även Octavia Butler i klassikern Kindred, där huvudpersonen reser bakåt i tiden och upptäcker att hon är slav på en plantage i Södern.

Börja alltså med en idé eller frågeställning. De frågor du ställer samt den känsla och själ du vill ge ditt verk kommer att avgöra genren. Tänk dig att du hittat ett frö utan att veta vilken art det tillhör. Det krävs hårt arbete för att få fröet att gro på fönsterbrädan och det kan ta tid innan du har insett att det inte rör sig om vare sig maskros eller gran, utan snarare en Yggdrasil. Undvik också att bli någon som skriver bleka kopior av andras fantasyromaner genom att studera historia, fackböcker och litteratur utanför din genre. Originalitet är en styrka. Det behöver inte finnas vare sig alver eller drakar i fantasy och det finns andra miljöer och atmosfärer än medeltid.

Levande karaktärer – från arketyper till byrackor
Precis som i annan fiktion behöver du skapa karaktärer som uppfattas som levande människor, även om de mycket väl kan vara arketyper. Låt oss säga att du ska ha en karaktär som är en mentor, vilket är en klassisk arketyp. För att arketypen också ska bli levande måste du avstå från att teckna ”en typisk mentor” – risken är att det blir en platt stereotyp. Hämta i stället inspiration från mentorer ur dina minnen eller din omgivning, bakgrundshistorier och karaktärsdrag, psykologiska beteenden, utseenden och gester. När min förläggare kontaktade mig sa hon att ett av hennes skäl att anta Samael var att det kändes som om upplevelserna var äkta. Min familj splittrades när jag var tonåring, och en av mina bröder dog i en svår sjukdom, vilket hjälpte mig att leva mig in i Samaels sorg när hans bror blir mördad.

Fantasyförfattaren Brian Jacques, mest känd för sin Redwallserie, skapade en karaktär utifrån en åttioårig advokat och god vän som önskade sig en roll, medan en annan är ett självporträtt. Inom fantasy återfinns både arketyper som är tydligt onda eller goda och karaktärer som inte bara har en inre konflikt utan vars moral är tecknad i en oberäknelig gråskala, som i George R.R. Martins Kampen om järntronen. Enligt författaren Lloyd Alexander finns det en paradox med fantasy – att det är ett sätt att visa sanningen om mänskliga förhållanden och moraliska dilemman eftersom den arbetar på våra känslor på en djupare och mer symbolisk nivå. Författaren Diana Wynne Jones som växte upp under andra världskriget har sagt att om folk bara hade läst lite mer fantasy så skulle de ha känt igen Hitler som en mörk härskare.

Världen är mer än en miljö
Ibland får fantasyförfattare höra att det verkar lättsamt med den stora friheten att bara hitta på, men det är i själva verket bara början. J.R.R. Tolkien hämtade bland annat inspiration från anglosaxiska källor, det finska nationaleposet Kalevala, fornnordisk mytologi och sagor, samt sina personliga erfarenheter av världskrigen. I essän Om sagor kommer han fram till att fantasy är ett ord som rymmer inte bara rymmer konsten att frambringa en sekundär värld, men också det fantastiska som inte kan existera i vår primära värld. En främmande värld kan ge ett nytt perspektiv på vår egen verklighet. För att fantasyvärlden ska fungera måste det dock finnas en inneboende logik och en känsla av orsak och konsekvens när det gäller alltifrån flora och fauna till historia och kultur.

I Samael byggde jag en berättelse om tre bröder som härstammar från ett odödligt folk och kan skapa egna världar. Bibliska och mytologiska referenser kommer från autentiska dokument, med avsikten att skapa en upplevelse av bevis och röd tråd i boken. Använd anteckningar, kronologier och skisser i olika former för att skapa din värld. Du behöver inte ett komplett referensbibliotek, men du måste hålla reda på allt så att du inte motsäger dig själv. När historien sätter igång ska du ha mer än en bakgrund eller bildskön kuliss (även om den naturligtvis kan vara det ibland) – du ska ha scener som hör ihop med berättelsen, förhöjer dramat, bidrar till gestaltningen och utsätter dina karaktärer för prövningar.

”Författarens frihet är inledningsvis stor när det gäller fantasy”, säger Erik Granström (känd för bland annat Svavelvinter och romansviterna Svärdets sång samt Krönikan om den femte konfluxen)”men allt eftersom man målar in sig i sin egen miljö minskar rörligheten, så jag är inte säkert att det blir enklare på sikt. Världen finns alltid som referens i realistisk litteratur, medan fantasyförfattaren måste hålla reda på sina egna fantasier.”

Nutida fantasy
För berättelser som utspelar sig helt eller delvis i vår vanliga verklighet blir miljöer och fakta ett sätt att skapa en trovärdig ram. Nutida fantasy går ut på att få läsaren att gå med på att fantastiken finns i verkligheten, här och nu och mitt ibland oss. Besök helst de platser du vill använda dig av; just nu jobbar jag med källforskning inför nästa roman och reser till flera av de platser som ska finnas med i boken – det blåser ingen vind genom internet. För att få läsaren att gå med på att det kan finnas folk på gatan som härstammar från fallna änglar, en huldra i skogen eller häxor i en stad som heter Engelsfors kan du använda olika knep för att skapa en illusion av trovärdighet: fakta (de kan vara påhittade och får ändå effekt), träffande detaljer, ledtrådar, psykologi och logik.

I Samael använde jag mig av mytologiskt stoff och källor som Dödahavsrullarna för att skapa en känsla av bevismaterial. Finns det en stad som heter Sheol i romanen så ska den nyfikne kunna ta reda att det betyder dödsrike på hebreiska. En tumregel (men ingen regel utan undantag) är att karaktärerna inte ska uttrycka alltför stark förvåning, till exempel genom att säga ”det här är precis som i en dröm”. Om inte karaktärerna tror på din fantasyvärld, finns risken att dina läsare inte gör det heller.

Magins pris
Det behöver inte finnas magi i fantasy, men om du vill använda magi behöver du fundera ut vilka villkor och regler som ska gälla. Magi som alltid fungerar och under vilka omständigheter som helst blir sällan spännande, och inte heller världar där alla har magiska krafter (jag vet, alla håller inte med). I sin bok How to Write Science Fiction and Fantasy föreslår den prisbelönte författaren Orson Scott Card att du funderar över vad magin har för pris för utövaren och vad det får för konsekvenser. En vanlig idé i hans workshops är att magikern förlorar en kroppsdel, vilket kan leda till olika magiska system och samhällsmönster. I Samael kan de Odödliga samtala genom tankar och har krafter som innebär att de kan skapa egna världar bortom verkligheten, men några har en inåtvänd förmåga som inte går att kontrollera.
Man kan också tänka sig magi som ett förklaringssystem i kulturer där man ännu inte känner till högteknologi eller psykologi, eller låta sig inspireras av svartkonstböcker. Vad skulle hända i ett samhälle där någon faktiskt kunde stämma blod eller där man var övertygad om att förbannelser fungerar? I ett par källor i min bokhylla hittar jag några intressanta formler från 1500-talet, som hur man vållar skada genom att hugga en kniv i fotspår, tvingar en kvinna till tysthet eller gör en osynlighetshjälm. Det finns samhällen än i dag där man tror så starkt på trolldom att besvärjelser kan få en mörk placeboeffekt. 

Att hantera exposition (och undvika infodumpar)
”Jag måste tro att jag är i den världen författaren har skapat, med alla mina sinnen utan att det för den skull blir för redovisande med långa miljöbeskrivningar. Detta är även viktigt i annan typ av litteratur men jag skulle säga att det är än viktigare inom just fantastik.”
Frida Rosesund, författare och grundare av Mörkersdottir förlag.

Exposition är konsten att visa och förklara din värld för läsaren. När du försöker presentera för mycket på en gång uppstår dock ett problem – en alltför omfattande bakgrund bromsar berättelsens driv och läsaren riskerar att tappa intresset. Stora sjok av exposition kallas också för infodumpar och har samma avkylande effekt på läsaren som en alltför lång bakgrundshistoria eller tillbakablick. Lösning är att att väva samman din exposition med berättelsen. Ge läsaren information och ledtrådar i små doser samtidigt som du ser till att berättelsen driver framåt. Samel börjar med följande rader:

– Ska vi bo här, hos munkarna? frågar Gabriel.
– De är inte munkar, säger pappa, snarare släktingar. De är som oss.
– Som mig? frågar Natanael.
I stället för att besvara Natanaels fråga, fortsätter pappa med att berätta för Gabriel, som förstår allt redan, men som inte vill förstå.

Mellan raderna kan läsaren förhoppningsvis utläsa att pappan tänker lämna sina barn hos människor som tycks lite märkliga och som Gabriel uppfattar som munkar. Men de är inte munkar, utan har något gemensamt med pappan och Gabriel, något han inte vill förklara för den andre sonen, Natanael. Kan det vara något som skiljer Natanael från de andra? Om du lyckas väva samman antydningar och ledtrådar med gestaltning, kan läsaren lära känna dina karaktärer och få i sig kunskaper medan historien pågår och på ett intuitivt sätt.

Håll stilen
Stilistiskt sett är det ganska vanligt att aspirerande fantasyförfattare försöker hitta ett högtidligt språk eller imitera någon favorit, men precis som i andra former av fiktion vinner du på att jobba med din egen röst. Om din fantasyroman utspelar sig i en miljö inspirerad av en viss historisk tid kan du naturligtvis vilja skapa stämning med ett språk färgat av ålderdomliga uttryck och du kommer att undvika anakronismer, men tänk på legendariska fantasyförfattare som J.R.R. Tolkien, Ursula K. Le Guin och Lloyd Alexander. Var och en har en egen röst. Le Guin har till och med skrivit en handbok om hur man övar upp sin röst, melodi och stil oberoende av genre – Steering the Craft – som ännu inte finns översatt till svenska. ”Att lära sig att göra något bra kan ta hela livet. Det är värt det”, skriver hon.

Vanliga fallgropar
1. Att tro att det är ett annat hantverk. I grunden är det samma hantverk som i all fiktion.
(Det är också därför jag inte håller separata kurser för att skriva fantasy, även om det säkert kan bli väldigt trevligt med ett sådant gäng).

2. Att föreställa sig att all fantasy ska skrivas med samma sorts utförande som Harry Potter (eller valfri annan förebild). I själva verket har Ringarnas herre mer gemensamt med Krig och fred än med Harry Potter. Fantasy är en oerhört bred och djup genre.

3. Att börja med en onödig prolog. Mängder av fantasyböcker innehåller prologer som egentligen inte behövs, som om författaren känner att det behövs ett monument för att signalera att det är fantasy. Om prologen inte är nödvändig bör den strykas.

4. Att underskatta vikten av bakgrundsarbete. När du skriver fantasy bör du vara beredd på mycket omfattande efterforskningar, alternativt vara beredd på att hitta på allt från grunden. Du behöver också se till att du håller koll på berättarlogiken, eventuella naturlagar och begränsningar för magi.

5. Outtalbara namn och märkliga språk. En människa med språköra kan snabbt skilja på fantasynonsens och ett trovärdigt språk. Om du vill använda påhittade språk behöver du se till att de är trovärdiga. Tolkien skapade hela språksystem med en genomtänkt grammatik och vokabulär.

6. Skriva med ett språk som är inspirerat av fantasystil från böcker du tycker om. Sök din egen röst i stället och jobba ständigt på att utveckla den.

7. Infodumpar och bakgrundsdumpar. Du behöver naturligtvis förstå hela din värld och det är vanligt att fantasyförfattare (i likhet med alla andra som skriver fiktion) skriver långa texter om historia, miljöer och bakgrund. Det är dina efterforskningar och ska inte dumpas i manuset där de riskerar att få samma effekt som en stoppkloss. Lär dig gestaltning och exposition.

8. Att gå för fort fram. En fantasybok kan behöva flera år på sig att mogna fram från idé till utkast. Låt det ta den tid som krävs för att bli bra.

Om artikelförfattaren
Jorun Modén är författare till Samael, Vidunder, Embla med flera böcker och noveller, samt fackboken Skriv skriv skriv: Verktyg för författare.  Hennes passion för skrivandet ligger till grund för de författarkurser som hon på egen hand tagit fram och leder i Stockholm och på distans. Hon är också medlem i Författarcentrum Östs styrelse. Just nu arbetar hon på en roman med inslag av magisk realism och apokalyps. Vill du gå en författarkurs med Jorun? Här hittar du hela utbudet: https://forfattarkurs.se/forfattarkurs/

MER LÄSNING
Sluta infodumpa – några tekniker och råd:
https://forfattarkurs.se/2020/02/sluta-infodumpa-nagra-tekniker-och-rad/

Gör en byracka – skapa levande karaktärer:
https://forfattarkurs.se/2017/11/gor-en-byracka/

Om konsten att bli originell:
https://forfattarkurs.se/2020/10/om-konsten-att-bli-originell/

KÄLLOR
J.R.R. Tolkien, On Fairy Stories, HarperCollins 2008.
Leonard S. Marcus, The Wand in the World, Candlewick Press 2006.
Orson Scott Card, How to Write Science Fiction and Fantasy, Writer’s Digest Books 1990.
J.R.R. Tolkiens brev nr 131, The Letters of J. R. R. Tolkien, Houghton Mifflin 2000.
Denna artikel har tidigare publicerats i tidningen Skriva #1 2013 (20 december 2012) men har uppdaterats och delvis omarbetats.

Share

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *