författardrömmar

Sluta infodumpa – några tekniker och råd

Långa stycken med exposition, det vill säga bakgrund och förklaringar, brukar också kallas infodumpar (från engelskans information dumps) och riskerar att tråka ut läsaren. Exposition kan också likställas med att meddela, medan vi både på film och i modern litteratur brukar njuta som mest av att få uppleva det som visas, eller antyds. Ofta är infodumparna författarens bakgrundsmaterial och nödvändiga för att kunna skriva berättelsen men läsaren behöver inte veta allt. Att ge för mycket information kan rent av döda gestaltningen. Läsaren vill som bekant inte gärna bli skriven på näsan. Ändå behöver vi ibland inkludera exposition om sådant som alla karaktärer redan vet, eller som bara ett fåtal karaktärer känner till. Nedan följer några tankar och tips för hur du får expositionen i balans.

Stil och ton spelar roll
Läs din text högt. Om du hittar ett stycke som låter som ett utdrag från Wikipedia, en föreläsning eller en tjatig monolog, så har du jobb att ta itu med. Ställ dig först och främst frågan om stycket kanske kan strykas. Om inte, stryk så mycket du förmår och fundera därefter över hur du ska få informationen att smälta in. Stil och ton spelar roll: vissa författare kan skriva med melodier och rytmer som rent av får information att kännas njutbar. Om texten berikas med känslor och gestaltning, blir upplevelsen mer engagerande. Du kan också jämföra infodumpar med brev från myndigheter: de är ofta skriven på ett torrt sätt och med anonym avsändare. Ett personligt brev eller meddelande är däremot fyllt av känslor och har en ledig ton. I de flesta fall tjänar du dock på att söka efter punkter i handlingen där detaljer och ledtrådar kan dyka upp på ett naturligt sätt. Läsaren vill få ta del av en levande historia, och de behöver inte kunskap om all bakgrund, fakta eller historik. De uppskattar däremot att få ledtrådar, antydningar och små mängder information så att de kan lägga pussel kring vad som försiggår.

Detaljer och småportioner

Ett knep är att nöja dig med de detaljer som dina karaktärer lägger märke till. I min roman Embla – Om du ändå levde nu, finns en forntida karaktär som kan en hel del om ätliga växter i skog och mark. I stället för att han håller en utläggning om allt som går att äta, får han leta några ingredienser till en måltid som han tillreder under en lång vandring. Knepet heter relevans: väv in informationen där det blir nödvändigt för att förstå berättelsen men lämna också utrymme för läsaren att dra egna slutsatser. Jobba med småportioner och detaljer. Du kan väva in exposition i:
– detaljer i gestaltningen
– berättande text och beskrivningar
– planteringar
– tillbakablickar (men håll dem i schack så att inte manuset blir baktungt)
– en huvudperson och dennes medvetandeström
– dialoger (men se upp så att det inte känns krystat, som när skurken håller tal om hela sin plan och sina motiv precis innan han ska döda hjälten, eller när en karaktär berättar om sitt specialområde)

Karaktärer som budbärare
Både i TV-serier och romaner finns det rollfigurer och skeenden som helt naturligt lämpar sig för exposition, och som är särskilt vanliga för att förmedla information till publiken, till exempel:
– någon som behöver ställa frågor, till exempel en person som är ny i en familj, på jobbet eller i en annan roll. Det kan också vara en turist, en student eller främling.
– någon som är expert och förklarar för de övriga, till exempel en obducent, en auktoritetsfigur eller en mentor.
– en karaktär går i lära hos en annan (en kombination av ovanstående), till exempel en yngre polis hos en äldre, vilket också är en arketypisk situation.
– en karaktär vet mindre än en annan karaktär.
– en karaktär som råkat ut för minnesförlust, vilket är något av en klyscha och bör användas bara om det stämmer överens med berättelsens bana.
Om du använder karaktärer för att ge exposition, ska det ske på ett naturligt sätt. De behöver agera och prata på ett naturligt sätt

Håll dialoger naturliga
En hel del infodumpar brukar dyka upp i nybörjardialoger i form av små föreläsningar, i vissa fall i en stil som liknar en uppslagsbok eller tidningsartikel. Det riskerar att kännas lika ansträngande som en föreläsning, eller att lyssna på högläsning av en artikel. Dessutom blir läsaren irriterad om föreläsningen känns artificiell eller innehåller information som karaktärerna redan känner till. När vi människor pratar med varandra, brukar vi utesluta information som vi tar för givet att andra redan känner till. Vi kräver att dialoger i litteratur ska vara mer intresseväckande än ett samtal vi råkar tjuvlyssna på. Samtidigt ska tonen kännas äkta. Nedan följer ett exempel på klumpig exposition:
”Vi får se upp med vår moster på bröllopsfesten, för ni kommer väl ihåg att hon är kleptoman och har svårt för att hålla fingrarna i styr?”
Använd gärna en fråga, ett påstående, en anklagelse eller skvaller som igångsättare i dialoger, och låt expositionen sippra fram på ett naturligt sätt. Nedan följer ett exempel där expositionen om moster dyker upp dyker upp mer naturligt tack vare en karaktär som inte vet allt pratar med en som är mer insatt. Här används också frågor, påståenden och skvaller vilket ger mer flyt.
”Ska vi inte bjuda din moster Maleja också?” frågade Anders när de var på väg hemåt.
Anna trummade på ratten så att de välmålade naglarna spretade.
”Nä det går inte, då måste jag be någon hålla koll på henne hela tiden. Hon är en riktig skata.”
”Så farligt kan det väl inte vara, hon verkar ju vara världens snällaste tant.” Annas moster hade klappat honom på rockärmen och frågat vad hon kunde göra för att få honom att känna sig välkommen i familjen.
”Ha, det där är bara en fasad. Hon dras till allt som glittrar och kan inte hålla fingrarna i styr. Ringar, smycken, silverskedar försvinner jämt där hon är … och en och annan mobiltelefon. Jag skulle skämmas ihjäl om hon gav sig på någon av de andra gästerna.”
Anders klappade instinktivt över jackan, som plötsligt verkade väga lite mindre än vanligt.

Planteringar och konflikt 
Det kan också fungera att skruva upp känslovolymen med planteringar och konflikt, vilket också ger starkare spänning. Om hela släkten i din roman ska känna till att moster Maleja är kleptoman och det ska bli betydelsefullt i upplösningen, kan du höja spänningen genom att plantera informationen redan tidigt i handlingen. När moster Maleja ska komma på besök hemma hos Anna och Anders, kan hon metodiskt plocka undan värdeföremål tills han börjar fråga vad det är hon sysslar med.

Brev, källforskning och böcker
Precis som i den vanliga verkligheten kan information i en berättelse komma fram via brev, källforskning och genom att karaktärerna söker på nätet. Det finns en viss risk för att spänningen dör när så pass mycket kan hittas på nätet, så det kräver viss finess och rätt timing. Att portionera ut, korta ner eller välja utdrag ur informationen som varvas med gestaltning, brukar bli mer lättsmält än att återge hela textkällan. Dock finns alltid undantag, såsom i Michael Endes roman Den Oändliga historien, där en pojke hittar en bok och börjar läsa den, vilket leder till att du läser en bok i boken. Den inflikade boken är dock inte en torr infodump, utan ett eget svindlande äventyr som hänger ihop med ramhistorien. Sofies värld av Jostein Gaarder är inledningsvis uppbyggd som en brevkurs i filosofi, vilket fungerar tack vare tonen och spänningen som hela tiden leder vidare inför slutspurtens twister. Att påstå att brev aldrig någonsin kan fungera stämmer med andra ord inte. Det är om läsaren får tråkigt under läsningen som det blir problem, och som upplevelsen av en infodump uppstår.

Läsaren måste inte veta allt
Ibland överskattar vi hur mycket läsaren vill och behöver veta. Det kan vara betydligt mer intressant att inte känna till precis allt. Vi tar ett sista exempel med moster Maleja: någonstans i början av historien gestaltar du en scen där moster blir anklagad för snatteri. Anna tvingas gå till butiken och hämta en rasande, blånekande moster. Läsaren får bli övertygad om hennes oskuld och tycka synd om henne. Mot slutet visar det att anklagelserna stämde och att moster dessutom har en trofésamling av släktens saknade ägodelar. Avslöjandet kan bli antingen en bekräftelse på misstankar och ledtrådar eller en twist.

Hur du hanterar exposition är betydelsefullt oavsett i vilken genre du skriver men om du ska presentera en helt ny upplevelse eller värld för läsaren blir det extra viktigt, till exempel om du skriver på en historisk roman, science fiction eller fantasy. Dock använder du samma knep även här: låt expositionen smälta in allt eftersom och spara dina mer detaljerade bakgrundsskisser för dig själv.

Vill du lära dig mer om hur du hanterar skrivteknik, infodumpar, tillbakablickar och andra grepp inom författarens hantverk? Välkommen att gå en författarkurs med mig – mina skrivarkurser finns både i Stockholm och på distans! På Författarkurs.se hittar du ett komplett utbud av skrivkurser indelade på olika nivåer och områden, från nybörjare till avancerad författarkurs.

Print Friendly, PDF & Email
Share

Jag heter Jorun och jobbar som författare, leder skrivkurser och frilansar. Som trebarnsmamma har jag en hel del knep och erfarenheter kring hur man skapar skrivtid och prioriterar. Jag brinner också för skrivandet som hantverk, från idéer och berättarknep till den magi som uppstår när karaktärerna får ett eget liv och berättelsen tar över.