Är boken bra – Om genre och konsten att bedöma litteratur

Innan jag går in på mina tankar om konsten att bedöma litteratur och genre vill jag lägga korten på bordet: det finns sammanhang där jag är urbota korkad eller om man så vill, flummig. Jag kom igår hem från närbutiken ICA med två påsar varma croissanter i famnen, tre i varje prasslande förpackning, sex totalt, och jag var övertygad om att dessa skulle räcka till två var i en familj på fem personer. Hur räknade jag egentligen?

Min organisatoriska talang är obefintlig. Utan listor, scheman och post-it-lappar skulle min tillvaro förmodligen urarta i kaos. Det är för mig en gåta att jag har fått en son som skrattar av glädje när han kommer på matematiska lösningar. Jag inser att matematik är ett värdefullt område för expertis, men skulle naturligtvis aldrig söka jobb som ekonom. När en vän som är professor i matematik berättade att det finns vacker matematik och att de räkningsuppgifter vi får i skolan ”inte är matematik” blev jag fängslad och insåg att det finns ett universum av siffror som jag bara kan ana är lika fascinerande som yttre rymden för den vars hjärna är skickad för räkning (en förmåga som givetvis kan övas upp). Om jag säger att det finns enkel och avancerad litteratur kan jag dock räkna med att det höjs ett och annat ögonbryn. Menar jag då att det finns bättre eller sämre litteratur? Inte precis men det finns definitivt litteratur med olika funktion, liksom att det finns vardagsmatte och djupare matematik.

Impulsen att skriva om alternativa sätt att sortera läsupplevelser fick jag från en av de allra vanligaste frågor jag får när jag presenterar mitt författarskap. Jag har skrivit en roman om ättlingar till fallna änglar som kan skapa egna världar (Samael) och jobbar på en vansinnig kärlekshistoria med inslag av magisk realism, och i höst utkommer min bok Vidunder – om magiska varelser och deras läten. När jag kommit så långt får jag ofta frågan om jag gillar Harry Potter. Nej, verkligen inte, men jag har rätt många vänner som gör det och jag tycker det är kul att se på filmerna med mina barn. Jag avskyr Game of Thrones och Twilight-serien (ja jag pratar om böckerna och inte TV-serier eller filmatiseringar) fick mig att vilja skratta och gråta samtidigt. Samtidigt har jag en yrkesmässig respekt inför författarna – det borde inte behöva sägas men jag gör det för säkerhets skull. Jag tror också att jag skulle ha tyckt mer om Harry Potter om jag varit i rätt ålder när de publicerades, eftersom jag inte brydde mig lika mycket om stil och originalitet på den tiden. Vissa av de böcker jag gillade som barn tycks numera oläsliga, medan andra är evigt fantastiska (ja det är klart att jag tänker på Astrid Lindgren) och jag kan bara dra slutsatsen att barn har en fantastisk förmåga att agera medläsare, det vill säga berika läsningen med sin intensitet och fantasi. Tillbaka till ursprungsfrågan: hur kommer det sig att jag som vuxen varken uppskattar Harry Potter eller Game of Thrones? Handlar det helt enkelt om tycke och smak eller något mer?

Hela genrefrågan har alltid känts tveksam för mig. Det är ett undermåligt system för att sortera litteratur helt enkelt, och jag har pratat med tillräckligt många författare för att kunna dra slutsatsen att många skrivande människor delar den upplevelsen. De som från början uppfann genrer var bokhandeln, i ett försök att hjälpa läsarna hitta böcker i sin smak och kanske köpa någon extra bok på väg mot kassan. Numera sorterar jag i stället böcker lite grovt enligt följande variabler (observera att sortera varken betyder värdera eller tycka om):

Populär – Litterär
I den engelskspråkiga delen av världen har det länge varit brukligt att prata om populär och litterär fiktion. Den populära fiktionen är besläktad med snabbmat och popmusik; den är skriven för att tilltala många och har ett enkelt och drivet språk. Precis som när det gäller snabbmat och pop så krävs det gedigna kunskaper i hantverket för att skriva populär fiktion. Det finns genial popmusik – och genial populär fiktion, men också urvattnad pop och illa skriven populär fiktion. Både popmusik och popfiktion har syftet att nå en bred massa, även om det inte alltid lyckas. Populär fiktion, eller varför inte popfiktion, är den typ av bok som du plockar upp när du vill veta vad du kan förvänta dig – du vill bli underhållen eller ta mental semester. Boken är lätt att lägga ifrån sig och plocka upp igen. Du läser den kanske bara en gång. Begreppet populär avser alltså stil och tillgänglighet, inte hur många exemplar boken säljer. Det är dock mer sannolikt att en bok som är populär och upp till medelmåttigt litterär blir bästsäljande, än en höglitterär roman.

Litterär fiktion innebär större konstnärliga friheter vad gäller stil och gestaltning. Det är ofta romaner som befinner sig från mitten och uppåt på skalan ”populär – litterär” som vinner litterära priser och ett fåtal av dessa blir vad vi brukar kalla för klassiker. En litterär roman kan innebära en viss tröskel (och ibland en hög!) men om du tar dig över utmaningen kan du bli helt uppslukad. I vissa fall kan upplevelsen snarare bli att boken är svårläst eller pretentiös – det vill säga otillgänglig och knappast ”bra”. I en litterär roman brukar stilen vara medveten men inte nödvändigtvis komplicerad (även om den får vara det). En skicklig litterär författare kan förstärka känslor och förnimmelser med hjälp av rytm, stil och rekvisita, eller sinnesintryck. Visserligen kan en litterär roman ge avkoppling, men det här är böcker du väljer när du är beredd på en viss utmaning och är nyfiken på nya perspektiv.

Att bedöma var gränsen mellan populär och litterär kan tyckas vanskligt och som en fråga för tycke och smak, men bokslukare och författare utvecklar sitt sinne för fiktion, ungefär som någon som är förtjust i whisky och börjar med vaniljdoftande Tullamore Dew för att så småningom uppskatta nyanserna av salt, rök och tjära i Lagavulin. På samma sätt ser jag snabbt om en text är mer eller mindre gestaltande, hur författaren använder sig av perspektiv – och om den är mer åt popfiktionhållet eller snarare litterär.

Litterär fiktion främjar empati
I en studie med över 1.000 deltagare visade det sig att läsning av litterär fiktion utvecklar läsarens förmåga till empati och inlevelseförmågan (Theory of Mind) – medan läsning av fackböcker och populära genreböcker inte ger någon mätbar effekt. Forskarna bakom studien, David Kidd och Emanuele Castano, menar att människans psyke verkar påverkas på olika sätt beroende på hur komplexa verk vi läser. De understryker också att gränsen mellan populär och litterär givetvis inte är knivskarp, men populär fiktion tenderar att följa formler och bekräfta vad läsaren känner till, medan litterär fiktion är mer utmanande. Många bokslukare läser böcker ur båda kategorierna men kan ha en förkärlek för den ena eller den andra.

Just forskningen om inlevelse och litteratur får mig att tycka att det är synd att modern litteratur för barn tenderar att vara enklare till sitt utförande än när jag växte upp på 70- till 80-talet. Visserligen kan en lättsmält stil tänkas locka fler läsare, men jag är övertygad om att barn kan växa som människor om de utmanas i sina läsupplevelser. Precis som vuxna. Om litteraturens komplexitet påverkar människans förmåga till empati och inlevelse, blir det extra viktigt för läsare med funktionssätt där just Theory of Mind är påverkat, men alla kan behöva vidga sina perspektiv.

Att läsa påverkar inte bara våra känslor och empatin, utan ritar om hjärnans arkitektur: forskning ledd av professor Martin Ingvar visar att läskonsten ger människor en rad andra fördelar också. Jämförelser mellan läskunniga och analfabeter visar att de som lärt sig läsa har starkare förmågor när det gäller att kunna bedöma olika situationer och fatta beslut, ta till sig fakta och kritikgranska, men också ger ett bättre minne och abstrakt tänkande. Martin Ingvars

Kuriosa: vetenskapsmän vid Polens institut för nukleärfysik har upptäckt att det finns romaner som uppvisar komplexa fraktalmönster, precis som naturens ”idealiska matematik”. Några fraktalromaner att prova på är James Joyce’s ”Finnegan’s Wake” och ”The Waves” av Virginia Woolf.

Realism – Fantasy
Skillnaden mellan realism och fantasy är inte något som kan stoppas i prydliga lådor, utan utspelar sig precis som popfiktion/ litterär fiktion snarare på en glidande skala. Det mest realistiska inom skönlitteratur är att skriva en självbiografi som ligger så nära verkligheten som tänkas kan. Eftersom hjärnan hela tiden skriver om våra minnen är det omöjligt att skriva en sann historia, utan den får bli så sann som författaren förmår. Anne Franks dagbok är kanske ett av de bästa exemplen då författaren inte avsåg att ge ut sin självbiografi, utan helt enkelt dokumenterade sina upplevelser.

I den här essän använder jag begreppet fantasy i en ovanligt bred bemärkelse, något jag inte gör till vardags. Här använder jag ordet fantasy för att beteckna det som inte är trovärdigt inom den vanliga världens regler och ramar, vilket innebär att även science fiction och övernaturliga skräckhistorier har inslag av fantasy. Enligt min uppfattning har även en genomsnittlig thriller drag av fantasy, bland annat för att ytterst få litterära seriemördare beter sig som de som finns i verkligheten. Fiktionens mördare brukar vara mer karismatiska och intressanta, annars skulle ingen vilja läsa om dem. Brotten manipuleras ofta för att bli mer spännande och strukturerade – något jag haft förmånen att diskutera med en professor i rättspsykologi. Även feelgoodromanerna har tydliga drag från sagans värld, till exempel i form av en prinsessfigur (huvudpersonen) som får sin älskade i ett lyckligt slut.

Science fiction finns också av många olika slag, från framtidscenarion som ger uttryck för samhällssatir till spekulativ science fiction och berättelser som snarare är science fantasy; vi tror inte att framtiden kommer att se ut så, utan det är en sorts saga.

Ibland förekommer verk som i mina ögon är fantasy men i presstexter och bokpresentationer kallas magisk realism eller fantastik, kanske för att det ska locka fler läsare. Magisk realism brukar utspela sig i den värld vi känner till men där finns märkliga inslag, som att Döden kommer och knackar på din dörr (som i Maria Ernestams Caiphirina med döden). J.R.R. Tolkien brukar räknas som grundare av fantasygenren, och han är definitivt den som satt tonen för det vi i modern tid spontant tänker på när vi hör ordet fantasy. Sagor och myter har dock roat mänskligheten i alla tider och många av dem var avsedda att underhålla alla, oavsett ålder.

Någonstans i de vanskliga sankmarkerna mellan realism och fantasy finns också författare som arbetar med inslag av surrealism, det absurda och bisarra, till exempel Eugène Ionesco och Franz Kafka. Det är svårt att tänka sig ”ren” fantasy då den kanske skulle bli helt obegriplig, men ju mer magi och märkliga varelser desto högre grad av fantasy.

Längd/ form
Jag får ofta frågan ”hur lång ska en bok vara” – och mitt svar är att den ska var precis så lång som berättelsen och det författaren har att förmedla. Fyll aldrig någonsin ut sidor, utan skriv då hellre en bra novell. Det finns historier som helt enkelt kräver episka mått och de som snarare gör sig bäst som blixtprosa. August Strindbergs Ett halvt ark papper skulle kanske kunna vara en bra roman, men den skulle nog aldrig få samma själ eller kraft. Ray Bradburys Fahrenheit 451 hade redan skrivit flera noveller som berörde temat att bränna upp litteratur innan han beslöt sig för att utvidga temat till kortromanen Brandmannen och så småningom Fahrenheit 451. Bradburys berättelse krävde mer och och mer utrymme. Berättelser som innehåller historiska skeenden, komplicerade relationsdramer som sträcker sig över flera generationer, eller över lång tid, kan behöva episka format. En episk roman är dock inte samma sak som en serie. Ringarnas herre av Tolkien är exempelvis egentligen en roman som behövde delas upp på tre av praktiska skäl: den fick helt enkelt inte plats i en volym.

Det är rätt vanligt att populär fiktion serveras i serieform, där ett eller flera skeenden nystas ut i varje bok men karaktärerna och deras konflikter lever vidare i bok efter bok. Exempel finns ur alla genreformer, till exempel Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith, Outlanderserien av Diana Gabaldon och Game of Thrones av George Martin. Mindre vanligt är en litterär serie men de förekommer också, till exempel Karl Ove Knausgårds Min Kamp och Ursula le Guins Trollkarlen från övärlden som följer flera karaktärer men i olika tidsperioder och ur olika perspektiv.

Ungefär så här ser det ut i mitt huvud när jag försöker kategorisera en rad romaner och bokserier, de första jag kommer att tänka på. I mitt huvud är Tolkien närmare släkt med Lev Tolstoj än J.K. Rowling, som i sin tur har

Episka litterära romaner
J.R.R. Tolkiens Ringarnas Herre, Brian Aldiss’ Helliconia och Lev Tolstojs Krig och fred samt Karl Ove Knausgårds Min kamp är samtliga litterära, episka verk. De två förstnämnda är fantasy/ science fiction, den tredje och fjärde realism. Min kamp är dessutom en serie.

Litterära romaner av medellängd
Margaret Atwoods Rövarbruden, Octavia Butlers Lilith’s Brood och Donna Tartts Den hemliga historien kännetecknas samtliga av en uppslukande medvetandeström och är litterära romaner. Margaret Atwoods roman har inslag av magisk realism, Octavia Butler skriver prisbelönt science fiction och Donna Tartts Den hemliga historien är realism med inslag av klassisk grekisk tragedi.

Medellitterära romaner
När jag skriver medellitterär menar jag på intet sätt medelmåttiga, utan romaner som till utförandet befinner sig någonstans mellan populära och litterära: där finns en konstnärlighet men utförandet är ändå drivet och enkelt nog för att tilltala en stor publik, exempel John Ajvide Lindqvists Människohamn, Maria Ernestams Busters öron och Patrick Süskinds Parfymen. En självbiografi jag nyligen läste ut, Born on a Blue Day av språkgeniet Daniel Tammet passar också in här.

Serieform/ populär fiktion
Ett stort antal deckarserier återfinns givetvis i kategorin ”serieform/ populär fiktion”, till exempel Camilla Läckbergs Fjällbackaserien och Anna Janssons serie om Maria Wern. George Martins Game of Thrones är populär fiktion i serieform (och har en hel del likheter med tv-serier med politiskt spel som tema) och i fantasygenren. Det gäller även JK Rowlings Harry Potter och Robert Jordans Sagan om Drakens återkomst. Hit räknas även Twilight-serien av Stephenie Meyer. Två äldre populära serier för barn är Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gulla (som jag slukade som barn) och Fem-böckerna av Enid Blyton.

Litterär kortroman
Ernest Hemingways Den gamle och havet, Pär Lagerkvists Dvärgen och Bödeln samt Karin Boyes Kallocain är litterära kortromaner, liksom John Steinbecks Om möss och människor och George Orwells Djurfarmen. Du som har läst någon eller några av dem vet att de hör till vitt skilda genrer, från realism till science fiction. De kortromaner jag kommer att tänka på är samtliga av litterärt slag … om du kommer på någon med populärt utförande så kommentera gärna. Mitt emellan populära och litterära hamnar kanske Richard Bachs Måsen, enkelt skriven men också vacker och filosofisk, liksom Lille Prinsen av Antoine de Saint-Exupéry …  som dessutom hör till den franska litteraturens största försäljningsframgångar.

Om du har orkat läsa så här långt så ska jag också avslöja att jag för det mesta föredrar litterära romaner oavsett längd, men viktigare än längd och genre är berättelsens själ, den känsla som vilar kvar hos mig när jag har läst ut boken.

Källor
Fraktaler i skönlitteraturens värld
https://www.theguardian.com/books/2016/jan/27/scientists-reveal-multifractal-structure-of-finnegans-wake-james-joyce

Fiktion förbättrar förmågan till empati
https://www.scientificamerican.com/article/novel-finding-reading-literary-fiction-improves-empathy/

Läsförmågan förändrar hjärnan
https://www.svd.se/att-lara-sig-lasa-forandrar-hjarnan

Share

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *