Ja absolut – du får skriva en jag-roman

Under det senaste året får jag allt oftare frågan om det är okej att skriva en jag-roman. Det vimlar nämligen av förståsigpåare som menar att det är något som man absolut inte bör göra. Ibland undrar jag om de som kläcker ur sig dylika påståenden över huvud taget har läst några böcker. Ett andetag senare erinrar jag mig att de flesta har svårt för att erinra sig om den senaste boken de läst var skriven i första eller tredje person, och vilket tempus som användes. Tänk efter nu, eller gå till ditt hemmabibliotek om du har ett. På mindre än fem minuter hittade jag ett gäng jag-romaner här hemma, de du ser på bilden. Följande titlar blev det:

Margaret Atwood – The Handmaid’s Tale. Nutida klassiker som filmatiserats flera gånger.
Karin Boye – Kallocain. Svensk klassiker och dystopi som är kusligt aktuell.
Angela Carter – The Bloody Chamber. Kultförklarad sagosamling.
Joan Grant – Winged Pharaoh – Kultklassiker.
S.E. Hinton – The Outsiders. En bok om min uppväxt … eller det kändes i alla fall lite så när jag läste den.
Fjodor Dostojevskij – En löjlig människas dröm. Slå upp vem den här ryske författaren är om du behöver.
Jorun Modén – Samael. Jo, min debutroman var en jag-roman, helt enkelt för att det kändes rätt att skriva på det viset.

Några fler exempel på romaner i första person till när vi ändå är igång på ämnet jag-romaner:
Pär Lagerkvist – Dvärgen
Harper Lee – Dödssynden (To Kill a Mockingbird)
Suzanne Collins – Divergent och The Hunger Games
F. Scott Fitzgerald – The Great Gatsby
Charlotte Brontë – Jane Eyre
Anthony Burgess – A Clockwork Orange
Kazuo Ishiguro – Återstoden av dagen (han har skrivit fler böcker i första person)
Knut Hamsun – Svält
Iain Banks – Getingfabriken
Bret Easton Ellis – American Pscyho

Självfallet finns en hel del populära dagboksromaner också – en tradition som började redan på 1400-talet och nådde en höjdpunkt på 1800-talet med romaner som Les Liaisons Dangereuses av Choderlos de Laclos, men som också anammats av exempelvis Maria Ernestam i Busters öron. När jag växte upp älskade jag Barbro Lindgrens Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner, och nu läser mina barn både Barbro Lindgrens böcker och Diary of a Wimpy Kid av Jeff Kinney. Bland feeelgoodromaner är jag-formen mycket vanlig och ger en upplevelse att följa med i huvudpersonens medvetandeström. Även i deckargenren finns författare som skrivit i jag-form, till exempel Raymond Chandler och Dashiel Hammett.

Jag-romanen har med andra ord funnits länge och är även populär bland moderna romaner … den är rent av vanlig. Du hittar jag-romaner bland klassiker och nyare böcker, på hyllan som riktar sig till ungdomar och bland vuxenböcker, i feelgoodgenren och hos ryska mästare. Litterär kvalitet avgörs alltså inte av vilket tempus du väljer, och inte heller om du skriver i första eller tredje person (däremot är det rätt svårt att få till andra person, det vill säga du-romanen). Hur ska du då välja mellan första och tredje person? Jag tycker att du ska ta den form där du skriver som bäst, så att du kan använda så mycket som möjligt av din kreativa kraft till att skapa en berättelse som engagerar och lever.

Mer om …
Litterär genre eller popfiktion – hur vet vi om boken är bra?
Så väljer du tempus

Välkommen att lägga grunderna till ditt skrivande på en författarkurs – eller utveckla ditt manus i en manusgrupp!