Författarkurser 2019 – än finns platser kvar!

Jorun Modén - författare

Din kursledare på författarkursen blir Jorun Modén – författare och grundare av Författarkurs.se.

Vårens första författarkurser har redan satt igång och de flesta blev fullbokade, men det kommer nya chanser att gå en författarkurs – hela utbudet för våren 2019 hittar du här. Det känns extra roligt att kunna berätta att jag hittills år 2019 redan fått bud från inte mindre än fem författare som gått en författarkurs hos mig – och som nu är på gång med utgivning av sina romaner! Några av dem har gått författarkurs på distans, medan andra har studerat skrivandets hantverk i vår fina lokal hos Cinemantrix alldeles vid Hötorget. Tidigare deltagare i författarkurser som blivit utgivna hittar du på ”Walk of Fame” – en del av dem är utgivna i egen regi medan andra landat kontrakt på både medelstora och stora bokförlag.

Intensivhelg, författarkurs på distans eller i Stockholm?
Våren 2019 kan du gå Författarkurs 1 i form av intensivhelg, fysiskt i lokal alldeles vid Hötorget, eller på distans. Det finns även möjlighet att gå fortsättningskurs med fördjupning, samt en författarkurs för dig som vill vässa ditt manus. Målet med författarkurserna är att du ska bli självgående som författare. Kursprogram i detalj hittar du HÄR. Några viktiga grundprinciper i kurserna är att du ska få professionella verktyg, möjlighet att skrivträna, samt lektörskritik eller bollplank om du behöver. Årets nyhet är att du kan gå en författarkurs för fackboksförfattare – läs mer HÄR.

På Cinemantrix alldeles vid Hötorget kan du gå en författarkurs där du höjer ditt personbästa och utvecklar ditt skrivande.

Författarkurs 1 – 3 ges i kreativa lokaler alldeles vid Hötorget.

Jorun Modén – författare och grundare av Författarkurs.se
Jag som håller i författarkurser och som blir din kursledare heter Jorun Modén – och jag brinner för att få se skrivardrömmar bli verklighet. Som yrkesverksam författare har jag hela tiden en fot i bokbranschen och vet vilka utmaningar och faser du går igenom. Jag vill bjuda på allt det jag önskar att jag hade förstått innan jag blev utgiven.

Du är hjärtligt välkommen på författarkurs hos mig oavsett om du vill pröva på hantverket och se vad som händer, eller har ett tydligt mål och vill bli utgiven.

Muminmugg med kaffe, choklad och post-its.

En kopp kaffe med en chokladbit passar fint på författarkurs!

Frågor om författarkursen? Hör av dig!
Om du har frågor kring författarkurserna kan du hitta en hel del svar bland Vanliga frågor – eller kontakta mig direkt på jorun.moden@gmail.com.

Stämningen bland skrivande människor något av ett livselixir – det är alltid lika spännande att starta en ny författarkurs och få uppleva hur människor av olika slag kan mötas och växa genom skrivandet. Att gå en författarkurs är inte bara att lära sig att skriva, utan också att öppna sina tankar och sinnen. Det kan vara som att äntligen få andas, eller vakna till liv.

Vill du få daglig inspiration till skrivande och kreativitet? Följ gärna Författarkurs.se på Facebook, eller på Instagram.

Share

Kan alla bli författare?

Bildkälla: Wiki commons

En fråga jag ofta får är om alla kan bli författare. Krävs det talang eller kan vem som helst skriva? Räcker det med att gå en författarkurs eller två? Jag tror att det handlar mycket om passion och övning. Just för att alla kan sätta ihop ord och meningar skulle man kunna tro att det inte är så svårt att skriva – men låt oss använda en liknelse som Margaret Atwood gärna använder sig av – att lära sig dansa balett. Vem som helst kan snöra på sig ett par balettskor och leka fram några steg men det är långt ifrån samma sak som att bli så skicklig att någon vill betala för att se dig dansa. Precis som att man kan vara dansant eller musikalisk kan man ha skrivtalang, det vill säga ha en viss grundkänsla för drama, språk och stil, men det är inte tillräckligt för att bli författare.

Det behövs en särskild drivkraft och passion för att bli publicerad författare och det är fler som föreställer sig att de kan bli det, än som faktiskt lyckas hela vägen. Man kan lära sig att skapa skrivrutiner på egen hand eller på en författarkurs, men de som blir författare brinner starkare för själva skrivandet än för drömmen om att bli utgivna, de skriver om sina manus gång på gång och ger sig aldrig. Att bli författare handlar givetvis om stil, drama och att kunna dra in sin läsare i texten men mer än något annat om antingen mani eller en mer stillsam envishet. Allt blir heller inte som förväntat – en deltagare som bara skriver några texter som en övning kan bli den som satsar på en skrivarlinje eller går vidare till publicering.

Frågan innehåller många fler nyanser, som att det beror på både ambitionsnivå och tänkt målgrupp. Bästsäljare präglas av ett enkelt och rappt språk och kan komma undan med en och annan klyscha. Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris med flera ställer andra litterära och konstnärliga krav.

Vi befinner oss dessutom i en tid där bokförlagen präglas av allt tuffare ekonomiska krav och ett manus kan mycket väl vara bra men ändå inte bli utgivet. Det är också enklare än någonsin att ge ut sin bok själv, men det är ingen vits att ge ut sitt första utkast, utan man måste jobba hårt och medvetet med alltifrån redigering och korrläsning till formgivning, marknadsföring och distribution. Något som inte alla vet är att även egenutgivna författare kan ansöka om medlemskap i SFF förutsatt att böckerna håller tillräckligt god kvalitet.

Jag brukar säga att det är enkelt att skriva en bok innan man har försökt på allvar. Det är värt att betona att skrivande är ett kreativt uttryck och som sådant kan alla som vill pröva på. Skrivande människor får ofta frågan ”men vad har du gett ut då?”, men om någon målar akvareller är det av någon anledning inte lika laddat. Genom skrivandet skärper du dina sinnen, får starkare inlevelse och skapar något eget. Att skriva är inte bara att sätta ihop meningar utan ett sätt att skapa mening.

Hur vet du då om du kan bli författare? Det enda sättet att ta reda på det är att skriva och om du har den drivkraft som krävs, kommer du helt enkelt inte att kunna låta bli. Du kommer att ta dig förbi skrivhinder och ursäkter för att det är när du skriver som du känner dig som mest levande.

Vill du gå en författarkurs med mig? På en skrivarkurs får du hjälp att bygga rutiner och skrivdisciplin, men också verktyg för drama, gestaltning och stil. Vårens program för skrivarkurser på distans samt Författarkurs 1 – 3 vid Hötorget i Stockholm hittar du här.

Share

Kvinnor vid Nämforsen: Bland mödrar, sejdkonor och voltigörer

Inför arbetet med min roman Embla – Om du levde nu – genomförde jag en förstudie av de välbekanta hällristningarna från Nämforsen. Med tanke på att det sägs vara en manlig värld, blev jag förvånad över alla kvinnor jag såg på klipphällarna. Flera av dem gav inspiration till min romanfigur Embla, som växer upp i en by vid Mälaren men blir oplanerat gravid. Hon gifter sig med en äldre jägare som för henne till trakterna kring Nämforsen.  Man brukar säga att gravida kvinnor ser andra gravida kvinnor. Själv gav jag till ett rop av förtjusning när jag i femte månaden stod inför en hällristningsscen vid Nämforsen. En kvinna med påtagligt rund mage bär på något, kanske en präktig lax, tillsammans med sin man.

En gravid kvinna och en man bär på något. Hällristning från Nämforsen. Foto: Jorun Modén

En gravid kvinna och en man bär på något. Hällristning från Nämforsen. Foto: Jorun Modén

Trots att figurerna inte är mycket mer än streckgubbar, frammanar de en våg av bilder för mig. Jag föreställer mig att de är nöjda med sin dag och att de redan känner smaken av färsk lax grillad på kolbädd, eller inlindad i björknäver och tillredd i kokgrop. Det enda som antyder att det är en man och en kvinna är faktiskt den svällande magen hos den vänstra figuren: manlig bukfetma och ölmage var knappast vanligt på den här tiden. Men för mig var det så självklart när jag såg dem att det var just så det var: i enkelhet finns den starkaste symboliken. Jag befann mig vid Nämforsen för att uppleva Urkultfestivalen, fotografera hällristningar och källforska inför min roman Embla – Om du ändå levde nu. Till min förvåning såg jag den här dagen många hällristningar som jag tidigare inte hade lagt märke till och några av dem kunde mycket väl vara avbildningar av kvinnor.

Det märkliga är att de här kvinnorna inte finns, i varje fall inte om man ska tro de gängse böckerna om jägarfolkens bildvärld. ”Kvinnan möter vi däremot inte. Men detta är naturligt. Detta är jägarens egen värld.” menar Sverker och Bengt Jansson. Det enda undantag de tycker sig ha hittat är en samlagsscen från Laxön.

Bäckaskogskvinnan

Bäckaskogskvinnan på Historiska museet. Bildkälla: Wiki commons.

Jag har funderat över vad det beror på att jag så tydligt ser kvinnobilder där andra betraktare bara ser män. Är det för att jag är kvinna? Kanske, men Catharina Ingelman-Sundberg har skrivit ett kapitel som heter ”De kvinnofattiga hällristningarna” i sin bok Forntida kvinnor: ”Redan de fiskare och jägare som bodde vid Nämforsen i Ångermanland under stenåldern föredrog att hugga in bilder av djur, skepp och fotsulor på klipporna i stället för att skapa bilder av kvinnor.” Kanske ger hon uttryck för den åsikten helt enkelt för att den har blivit så väletablerad i litteraturen om hällristningar. Ändå har hon just berättat om Bäckaskogskvinnan som upptäcktes på 1930-talet i Skåne. Länge trodde arkeologerna att de hade hittat skelettet efter en man. Bäckaskogskvinnan var begravd i halvsittande ställning tillsammans med en flinteggspil och en rörbensmejsel som kan ha använts som grävredskap och dolk. När en benexpert kopplades in, upptäckte han dock att ”mannen” var barnaföderska och kan ha fött så många som tio barn.

Vi vet alltså att det förekom att stenålderskvinnor ägde jaktredskap, även om vi inte kan fastställa hur vanligt det var. Sneglar vi på fångst och jägarkulturer som överlevt fram till våra tider, har kvinnan oftast en god ställning. Hon bidrar till familjens överlevnad på många sätt: genom att samla, tillverka kläder och redskap, och ibland genom att delta i jakt och fiske. Männen i dessa kulturer är vanligen aktiva i barnens uppfostran och vissa av dem tar även del av barnavård. Ett stort antal forskare anser att människor levde under mer jämställda förhållanden innan bondekulturen etablerades. Att tala om ”jägarens egen värld” som Sverker och Bengt Jansson gör verkar därför orimligt.

Kvinnliga kännetecken
Hur kan jag då säga att figuren med rund mage är just en gravid kvinna? Både hon och mannen är ju tämligen minimalistiska streckfigurer. Borde hon inte ha långt hår och kjol för att vi ska dra slutsatsen att hon är just en kvinna? Det behöver inte vara så. Hällristningarna är som sagt sparsmakade och vid de tillfällen då streckgubbarna utrustas med ett eller flera attribut, kan vi förmoda att det finns en anledning även om vi inte alltid förstår den. Vi vet inte om alla kvinnor bar kjol och hade långt hår. Bronsåldersfynd har visat att kvinnor kunde gå klädda i minikjolar, ha flätat eller uppsatt hår och vara kortklippta, i varje fall i södra Sverige. Löst hängande hår eller nackknut med svans tycks inte ha varit någon rådande norm – och långt hår kan mycket väl ha förekommit bland män. Vikingatida män kunde ha flätat skägg eller hårknut i nacken, medan stenåldersmannen Özti som hittades i bergen mellan Österrike och Italien 1991, hade kortare, avskuret hår. Inte heller vet vi om man ritade streckgubbar som helt enkelt föreställer ”människor” i största allmänhet, både män och kvinnor. Så kan till exempel barn göra när de tecknar en folkmassa.

Brudparet från hällristningarna i Vitlycke, Tanums kommun, Bohuslän. Bildkälla: Wikipedia.

Bröllopspar och samlagscener
Kvinnan i hällristningen ”Brudparet” från Bohuslän bär ingen kjol. Hon är utförd på nästan exakt samma sätt som mannen hon omfamnar: som en enkel streckbild. Faktum är att det enda synliga tecknet på att hon är kvinna, är det långa håret som står ut som en svans från huvudet. Kanske är det bara hennes man som får se henne så, med utsläppt hår. Ändå är det ingen som ifrågasätter att scenen föreställer just en man och en kvinna. Paret har utsträckta, onaturligt långa halsar men armarna är i stället förkortade och fötterna endast antydda. De är sammanlänkade vid huvudet, armarna, bäckenet och benen. Bilden är intim: majoriteten av de som ser den tänker sig att mannen och kvinnan kysser varandra, vissa ser det som en bröllops- eller samlagsscen. Till vänster ovanför paret (ej i bild) finns en figur med yxa och erigerad penis som även övervakar ristningar av andra par. En yxa eller hammare kan ha använts i ritualer för att signa bröllop, som i Trymskvida, där jätten Trym befaller att Tors hammare ska bäras fram för att viga honom till den förklädda bruden Freja, som i själva verket är Tor.

Kärlekspar eller mor och barn?
Det finns en omfamningsscen från Nämforsen också, men här är scenen ännu enklare. Två figurer står tätt intill varandra, den ena är lite mindre till växten. Trots att teckningen är så avskalad tycker de flesta att den föreställer en omfamning eller kanske ett samlag. Till skillnad från kvinnan från Bohuslän, saknar kvinnan från Nämforsen alla kvinnliga attribut; det enda som antyder vem som är vem är att den ena figuren är något kortare. Egentligen kan vi inte ens veta om figurerna på bilden är av samma kön, men nästan alla betraktare tror ändå att det är en man och en kvinna, något som i så fall kan visa att man inte alltid kände ett behov av att göra skillnad när man ristade män respektive kvinnor. En annan möjlig och lite mer ovanlig tolkning av bilden är att vi i själva verket ser en vuxen som håller ett barn i famnen.

Att många figurer i hällristningar inte är mer än streckgubbar har dock inte hindrat arkeologer och andra skribenter från att dra rätt avancerade slutsatser kring vad de föreställer. Anders Fandén tolkar till exempel streckgubbarna på norrländska berghällar vid Flatruet, Skärvången och Skinnlipsstenen som människoliknande skyddsandar eller ett heligt bergsfolk. Tolkningen utgår från paralleller till sentida indianer i Kanada. Jag tror att man ska vara försiktig med att dra slutsatser kring ett så sparsmakat bildmaterial, men därmed inte sagt att man inte ska gissa alls. Och jag vågar påstå att mina associationer kring hällristningarna vid Nämforsen är mindre fantasifulla än flertalet andra som har gått i tryck. När allt kommer omkring har människor i olika tider en rad gemensamma symboler och en rund, gravid mage är en av de äldsta vi känner till.

Några tidsaspekter samt geografi
Jag avser att i den här essän visa trovärdiga möjligheter i en del av hällristningarna. Mer än så kan vi inte hoppas på när vi har tillgång bara till bildvärlden på stenhällarna, ett begränsat arkeologiskt fyndmaterial och paralleller till liknande kulturer. Hällristningar är svåra att datera men vi rör oss i en tid som sträcker sig ungefär från 4000 – 1000 år f.Kr. och som alltså överlappar med södra Sveriges bronsålder som räknas från år 1800 till 600 f.Kr. I norra Sverige talar man inte om någon egentlig bronsålder, men bland hällristningarna finns motiv som talar för att det åtminstone förekom ett visst kulturutbyte. Våra dagars landsgränser saknade naturligtvis mening men vi kan söka jämförelser med Nämforsen från hela Norden och österut i Sibirien. Min tolkning är en värld där både man och kvinna hade betydande roller i samhället och i bildframställningar.

Älgkon som skaparkraft
Det myllrar av älgar på berghällarna vid Nämforsen. Nästan alla är hornlösa där de springer förbi över klipporna, en del av dem ifyllda med rött så att vi lättare ska kunna urskilja dem i nutiden. De är aldrig långt borta, älgarna, och de förekommer ofta tillsammans med människor i olika kombinationer. Jag har valt ut en berghäll bland många för att den innehåller flera intressanta scener i anslutning till varandra: överst en liten figur som ser ut att möta upp med en björn eller en shaman, en älgko med två människoliknande figurer alldeles vid bakdelen, en båt med älghuvudsstäv där ett par ser ut att ta en virvlande svängom, en förbipasserande silhuett till höger under båten och en svårtolkad teckning längst ner, möjligen en kvinna eller ett djur som föder på alla fyra.

Flera forskare har frågat sig om det verkligen är älgkor som avses på hällristningarna, då de saknar horn. Det förekommer hällristningar där älgarna bär horn och därmed kan vi dra slutsatsen att ristarna var fullt kapabla att markera en skillnad när de så önskade. En teori går därför ut på att det rör sig om vårvinterälgar som har fällt sina horn, men det finns ristningar som utan tvekan är älgkor. Det är vanligt med scener som föreställer födande älgkor och älgkor i sällskap med kalvar. Andra återkommande motiv är en älgko som ser ut att föda fram en människa och något som kallats tidelagsscener, som mycket väl kan ha en magisk innebörd. Man kan tänka sig att det rör sig om ritualistisk tidelag, en myt om hur en hjälte eller gud parar sig med en älgko eller en människa på väg att förvandlas till älg. Sådana bilder förekommer i Jämtland, Ångermanland och Sibirien.
”Dessa tre bilder ger starkt stöd åt tanken att älgkon upplevdes som skapare och livsuppehållare över hela Eurasien under den tid som hällristningarna/ målningarna skapades och nyttjades” säger Curt Lofterud. Det finns även ristningar vid Onegasjön i Ryssand där människan ser ut att åka efter älgkon på skidor.

Älgkor på knivar, stävar och i genomskärning
Forntida älgristningar sträcker sig från Norden till Ryssland i ett bälte som löper över hela subarktis. Flertalet forskare anser att det kan röra sig om en fångstkultur som delade vissa föreställningar och att vi därför inte ska se våra hällristningar som en isolerad företeelse. I hela det här området dominerar älgkor. Jag delar Lofteruds uppfattning att det troligen är älgkor vi ser (en tanke han delar med många sibiriska och norska forskare). Lofterud anser att hornlösheten är mycket betydelsefull. Horn borde vara en symbol för styrka och kraft och det vore kanske märkligt om man ville framhäva älgtjuren under den tid på året då han var som mest sårbar för jägare.

Även älghuvuden på skifferknivar, på ristningar av människor med älghuvudsstavar och på båtristningar är hornlösa. Vid Nämforsen finns ristningar av båtar med älghuvuden i både fören och stäven och dessutom i själva båten. Lofterud tror att dessa båtar kanske var till för själarnas färd till dödsriket på samma sätt som Karons färja eller båtbegravningar och stensättningar under vikingatid. Men älghuvudsbåtar var samtidigt en realitet: i Lehtojärvi i norra Finland har man hittat en hornlös älghuvudsskulptur som man tror har prytt stäven i en båt. Säkert ansåg man att en galjonsfigur besjälade och skyddade båten, precis som i senare tider.

I Alta finns hällristningar som visar älgkon i genomskärning, med älgkalvar i magen – men i Glösa finns även en behornad älgtjur med en kalv i magen, något som visar att det man ville berätta med bilden kunde vara viktigare än realism. Kanske skildrar Glösaälgen en myt om hur de första älgarna skapades. Under 1800 och 1900-talen berättade flera sibiriska folk som levde i en fångst- och samlarkultur om sina myter för etnologer. I deras mytologi förekommer tre världar: vår värld som är den mellersta, den övre himlavärlden där solen rådde och den undre världen som befolkades av döda människor och andra väsen. Den kosmiska älgen är vanlig i de här myterna: det kan vara en kosmisk älgko som föder hela världen eller en älgko som bär solen på sin rygg. Vid sin sida har älgkon en människa, en urmoder, som dyrkas sida vid sida med älgkon. I vissa fall kan älgen vara både hona och hanne.

När jag ser närmare på scenen med älgen och människorna, tycker jag mig se en älgko som föder en man och en kvinna: kvinnan har den här gången långt hår och kjol om jag har rätt. Myter om gudomliga tvillingpar är vanliga i världens alla religioner. Liknande scener där älgkon föder en människa har även tolkats som en magisk förvandling, där en shaman eller mytologisk karaktär är på väg att inta djurhamn. Annars kanske mannen och kvinnan har en anknytning till älgkon som ligger bortom vår nutida föreställningsvärld. Om vi antar att älgkon vördades som den stora skaparkraften vid Nämforsen, är det sannolikt att även kvinnan högaktades som den som bar livet vidare.

Kvinnan som völva och sejdkona
Bilden till vänster är alltför vag för att man ska kunna tolka den entydigt, men ristningen liknar andra björn- eller shamanfigurer. Till höger syns en gestalt som påminner om de rakryggade valkyrior med långt hår eller knutsvans som avbildades på runstenar långt senare, men kanske föreställer ristningen något annat som vi inte förstår. Det är vanligt att skribenter hänvisar till shamaner på hällristningar som ”han” – vilket
skulle kunna ha sin grund i att samernas trollkarlar, nåjderna, nästan alltid var män.

Krigare och djur på målningar och hällristningar i södra Sverige är ofta utrustade med fallosar, men de norröna figurer som brukar tolkas som shamaner, saknar enligt mina iakttagelser könsmarkering. Det har tidigare varit vanskligt att försöka avgöra det etniska ursprunget hos stenåldersfolk – men med modern DNA-analys får vi allt mer information. Jägarfolken vandrade (grovt räknat) in i Skandinavien när inlandsisen släppte taget för ungefär 11.000 år sedan. Anfäder och anmödrar till bondekulturen anslöt inte förrän 5.000 år senare från trakterna kring Anatolien. De samiska männens anfäder dök upp för 2.000 år sedan men det kan ha funnits andra linjer som ärvts på mödernet (se även Så har DNA-forskningen revolutionerat historien i Populär historia 2018 01). Forskarna har konstaterat att stammarna kring Nämforsen förmodligen hade en likartad kultur som andra fångstfolk som levde i Norden och Sibirien under den här tiden.

Om vi tittar på andra fångstfolk och jägare än samer, finner vi att shamanen kan vara kvinna eller man och i delar av Sibirien var shamanerna så gott som uteslutande kvinnor. Eftersom shamanerna på hällristningarna kring Nämforsen ofta är till hälften människa, till hälften djur eller utstyrda med grenar, horn eller huvudbonader, är det svårt att veta om de är män eller kvinnor men det verkar inte osannolikt att de var både kvinnor och män – eller att kvinnor till och med dominerade. I min roman Embla – Om du ändå levde nu har jag valt att gestalta två kvinnor som shamaner – och en man som har valt att leva likt en kvinna.

Under tidig järnålder begravdes kvinnor i Kazakstan med vapen, pilspetsar, speglar och rika gravgåvor. År 2015 upptäcktes ytterligare en krigargrav med svärd och dolk som visade sig tillhöra en kvinna. Precis som med Bäckaskogskvinnan antog man länge att de här gravarna var mansgravar, men osteologernas arbete visade att det rörde sig om kvinnor. Jeannine Davis-Kimball anser att de här kvinnorna var krigarprästinnor med höga ämbeten. Prästinnorna i Kazakstan var klädda i långa kappor och höga, ofta toppiga huvudbonader. En toppig huvudbonad har varit kännetecknande för häxor ända fram till våra dagar. Detta visar att nutida forskare lätt förbiser kvinnans roll i forntiden – och när det gäller hällristningar har vi inga skelett tillgängliga för att könsbestämma shamanerna.

Ingelman-Sundberg tror att Tunadamerna i Västerås från 300 – 1000-talet kan ha varit prästinnor eller völvor. Den äldsta av damerna begravdes på en rismatta i en träbyggnad i en rund, stensatt anläggning. Hon fick med sig en fingerring med ormhuvuden, flera andra ringar, bronskärl, skedar, glaspärlor och dräktspännen. Runt henne begravdes i sinom tid åtta kvinnor i båtgravar. De hade kläder av siden, smycken och husgeråd med sig till nästa liv.

Sejd – kvinnomagi
Genom att studera de skriftliga källor som vi har från vikingatiden kan vi se att det finns starka belägg för att sejden bland skandinaver från början ansågs vara kvinnlig. I Loketrätan anklagar Loke Oden för att ha ägnat sig åt völvors trolldom, något Loke ansåg vara omanligt och förbehållet kvinnor, och i Erik Rödes saga möter vi den gåtfulla völvan Torborg som man har sänt efter för att se in i framtiden. Torborg bär ett lammskinn kantat med kattskinn på huvudet, en blå dekorerad mantel, skor av kalvskinn och handskar av kattskinn. Katten var Frejas utvalda djur och kattskinn kan därför ha haft en magisk innebörd för Torborg. De flesta völvor och häxor tycks ha haft en utmärkande huvudbonad och en klädedräkt som markerade deras samröre med det övernaturliga. I sagan står att Torborg frågar efter kvinnor när hon ska sejda, eftersom kvinnorna är de som kan gamla trollsånger. Gudrid går med på att sjunga sångerna trots att hon är kristen och hon och de andra kvinnorna sätter sig i ring kring Torborg.

I den fornnordiska mytologin kan både manliga och kvinnliga gudar trolla: både Freja och Oden håller på med sejd även om den anses vara en kvinnlig syssla. Enligt Heimskringla är det Freja som undervisade Oden och de andra gudarna i sejden och hon har en falkhamn som hon kan låna ut vid behov. Men även Loke har förmågan att byta gestalt, som när han förvandlar sig till märr och blir mor till den åttafotade hästen Sleipner.

Fylgjan – en ande från fångstkulturer?
Vi kan inte veta hur långt tillbaka traditionen med sejdkvinnor sträckte sig eller hur mycket kulturen förändrades under de tusentals år som skiljer norrländsk jägarstenålder och vikingatid. Men det finns andra föreställningar som överlevt fram till vikingatid eller till och med våra dagar och som mycket väl kan härröra från tidigare fångstkulturer. Ett exempel är fylgjan, en ande i djur eller kvinnoskepnad som ansågs råda och beskydda individer och hela familjer i vikingatid. Fylgjan sågs ibland som ett andra jag i djurhamn och har paralleller i jägarkulturernas tro på totemdjur och släktskap med djurandar.
Tyvärr kan vi inte veta om det var kvinnor eller män som ansvarade för trolldom och profetior vid Nämforsen – men det finns ingen anledning att förutsätta att de var män och de källor vi har från Skandinavien och Sibirien tyder på att det kan ha varit vanligt med kvinnor som sejdade.

Barnafödande eller förvandling?
Under vandringarna kring Nämforsen såg jag ett par figurer som gick på alla fyra. Mest av allt tyckte jag de liknade människor. Den ena hade en stor mage och skulle kunna vara antingen en kvinna på alla fyra eller ett dräktigt djur av något slag. Men varför skulle man avbilda en gravid kvinna stående på alla fyra? Kanske för att hon är på väg att föda. Att stå på alla fyra är en naturlig ställning vid barnafödande. En annan möjlighet är att hon håller på att förvandla sig till ett djur, en tanke som framförts angående andra ristade figurer som går på alla fyra och som ser mer ut som människor än djur. I så fall skulle det kunna vara en gravid sejdkvinna vi ser på bilden.

Dansande kvinnor – och voltigörer
Vi kan anta att människorna vid Nämforsen dansade, precis som folk i alla andra tider och kulturer. Det finns flera bilder där människor ser ut att dansa på eller över älgens rygg och andra scener där det dansas vilt på båtar. Överst på fotot till vänster ser vi kanske en shaman. Hon eller han har gren- eller svampliknande utväxter på överarmarna som kan symbolisera ett tillstånd av förvandling eller trans. Nedanför shamanen syns två mindre figurer som skulle kunna vara bakåtvoltande kvinnor.

Hällristning vid Nämforsen. Möjligen ser vi en akrobat som hoppar över en älg, eller en jägare som tänker rida på älgen? Foto: Jorun Modén

De påminner om bronsåldersfiguriner från Danmark iförda korta kjolar som gör baklängesvolter; liknande voltigörer har även hittats på Kreta och i Egypten. På en hällristning i Tanum visas två baklängeshoppare på ett skepp som enkla streckfigurer. Här är värt att nämna att figuren från Tanum saknar könsmarkering, men utifrån de danska figurinerna och Egtvedskvinnan (som begravdes i en liknande minikjol av snören) har man gissat att det var kvinnor som utförde den halsbrytande akrobatiken. Norrländsk jägarstenålder överlappar med sydskandinavisk bronsålder och det finns flera ristningar kring Nämforsen som visar på influenser från söder, bland annat hjulkors och stora fotspår som ibland sägs vara spåren efter en helig gudom men som även kan vara en vanlig människas fotspår. Tolkningen av ristningarna ovan som bakåtvoltande kvinnor är osäker, men eftersom de som bodde kring Nämforsen tog intryck söderifrån är den fullt möjlig och tål att beaktas. Om det är voltande kvinnor vi ser, har de dessutom sällskap av fler människor som verkar ägna sig åt dans.

På en av båtarna vid Nämforsen råder i det närmaste kaos, men i vimlet finns två tydligare figurer med långt hår eller hästsvansar som håller i varandras armar. Den ena är på väg att lyfta den andra. Återigen rör det sig om en ganska otydlig bild men teorin att det rör sig om dansare har sitt stöd i hällristningen från Tanum med den bakåtvoltande gestalten.

Även på båten med älghuvudsstäv (bilden finns längre upp på sidan), har två människor ställt sig upp i båten och tar sig en virvlande svängom, omfamnar varandra eller brottas. Här finns inga ledtrådar till dansarnas kön, men som vi såg i exemplet med paret som omfamnar varandra, finns det inget som säger att inte den ena eller båda dansarna kan vara en kvinna.

Kvinnan med barnet?
Den avslutande bilden i min rundvandring kring Nämforsen var för mig lika anslående som de gravida kvinnorna. En figur går med lätt framåtlutad hållning och håller armarna om ett litet barn – barnets huvud syns under hennes eget. Kvinnan bär en knälång kjol och det kan vara skaftet till ett redskap som sticker upp vid höften. Med tanke på att inga auktoriteter på området har sett några kvinnor bland ristningarna, eller möjligtvis en enda, är det förbluffande hur många jag ser i samma bilder. Det får mig att undra vad jag kan ha missat som någon annat skulle ha sett. Jag tror att vii behöver fler ögon, gärna med skiftande kulturell bakgrund och erfarenheter för att bilda oss en mer uttömmande uppfattning om vad som dväljs i scenerna kring Nämforsen.

Hällristningar på Laxön vid Nämforsen. Bildkälla: Wiki commons.

Share

Kom igång och skriv på 2 veckor

Väck din inre författare på egen hand – eller i sällskap med likasinnade på en författarkurs.

Har du bestämt dig för att skriva år 2019 men upptäckt att det verkar omöjligt att hinna med? Här får du ett program som ger dig idéer och inspiration för de två första veckorna. Jag rekommenderar flexibel skrivtid, vilket innebär att du skriver i allra minst en kvart men ökar på tiden när du har möjlighet, till exempel på helgen. För att underlätta disciplinen kan du även gå en författarkurs.

Dag 1: Bestäm dig för en tid då du är utvilad (morgon eller kväll) och boka in skrivtiden just där. Gör ett skrivschema på en Post-It-lapp och sätt upp på väggen eller klistra fast direkt på din laptop. Fulskriv – det vill säga skriv oavsett hur bra eller dåligt det blir. Svårt att komma på ett ämne? Tänk dig att det börjar brinna där du är… skriv om detta i minst fem minuter.

Dag 2: I dag är det dags att fundera igenom din mediala diet… vilka TV-program kan du lika gärna skippa? Kan du hoppa över att läsa vissa tidningar? Ägna mindre tid åt att hänga på Facebook? Mediebantning är ett av de enklaste sätten att få mer skrivtid. Skriv enligt skrivschemat du bestämde dag 1, om du inte vet vad du ska skriva om så pröva med att skriva om mediebantning.

Dag 3: Skriv utan att skriva. Tanketid är en viktig del av skrivandet – samla idéer på väg till jobbet eller medan du står och väntar på bussen. Ha ett litet block, Post-It-lappar eller en mobiltelefon att samla anteckningar på. Kom ihåg att skriva i minst en kvart. Svårt att hitta ett ämne? Titta ut genom fönstret och skriv ner dina intryck.

Dag 4: Fundera över allt som kan gå galet – det är inte alltid så roligt när det händer men brukar kunna bli bra historier. Fantisera också över vad som kan gå fel för andra människor i verkligheten eller i fantasin. Anteckna om du får bra idéer.  Skriv i minst en kvart på den tid du har bestämt, antingen på ett projekt du tänkt ut eller om en dag då du gjorde bort dig.

Dag 5: Släng ut din inre kritiker om du ofta tänker att du inte kan skriva eller att du är en usel skribent. Instruktioner om hur du går till väga hittar du här. Skriv vidare – fortsätt på ett skrivprojekt om du kommit på ett, annars kan du skriva ett avskedsbrev till din inre kritiker.

Dag 6: Gör en inspirationshylla. Töm ett hyllplan och fyll på det med dina favoritböcker genom tiderna. Fundera också över vad du vill läsa för att vidareutvecklas som författare och gör en lista. Det vanligaste skrivrådet som finns är förmodligen ”läs”! Låna eller köp en ny bok som du saknar. Skriv vidare på din bestämda skrivtid i minst en kvart. Vet du inte vad du ska skriva om så ta en bok från din inspirationshylla, öppna den var som helst och slumpa fram en mening som får bli första meningen i en berättelse.

Dag 7: Svårt att hitta disciplinen? Pröva med att rycka ur internetuppkopplingen, dela upp skrivandet i efterforskningar (då är det okej att surfa) och skrivtid då det endast är skrivande som gäller. Skriv vidare på din bestämda skrivtid i minst en kvart. Ett ämne om du behöver: skriv om vad skrivandet betyder för dig så här långt.

Dag 8: Grattis, du har skrivit i en hel vecka och en dag! Belönar du dig själv då och då? Om inte är det hög tid att börja nu. Locka dig själv till skrivplatsen med kaffe, te och kanske en bit mörk choklad, eller ett visst musikstycke. Bestäm dig själv för en belöning du ska få när dina två träningsveckor är slut, till exempel ett biobesök. Skriv vidare på din utsatta skrivtid, pröva att skriva ett brev till din favoritförfattare, död eller levande om du inte vet vad du ska skriva om.

Dag 9: Vad brinner du för som mest? Hur skulle det kunna bli en historia? Skissa en idé på papper, tankarna flödar friare utan linjer. Skriv vidare på ditt skrivprojekt eller börja skissa på en historia om någon som gjort ett stort intryck på dig.

Dag 10: Gräv där du står brukar det ju heta. Fundera över dina livserfarenheter, inte bara jobb utan alla upplevelser du har lärt dig något av, som varit spännande eller som du bär med dig. Hur kan du använda dina erfarenheter som stoff i en berättelse? Vad händer om du skriver precis som det var? Vad skulle hända om du gjorde om stoffet till en saga eller en fiktiv berättelse? Skriv vidare på din bestämda tid, till exempel om en av dina upplevelser. Välj själv om du vill skriva verklighetsnära eller omvandla minnet och blanda med påhitt.

Dag 11: Lär av mästarna – läs tio skrivråd från berömda författare här. ”Skriv klart det du skriver. Vad du än måste göra, skriv klart det”, säger till exempel Neil Gaiman medan Margaret Atwood påpekar att det är viktigt att ta pauser och tänka på ryggen. Skriv på din bestämda skrivtid. Vid det här laget har du förmodligen en strid ström av idéer, men om du vill ha en uppgift, så skriv om en konstnär som målar med bara en färg.

Dag 12:Tycker du hela tiden att din senaste idé är bättre än den där novellen du egentligen skulle skriva klart? Skaffa i så fall en idémapp där du kan arkivera dina nya tankar tills du är klar med det projekt just nu håller på med. Tänk dig hur det skulle bli om någon med ett annat yrke än författarens aldrig gjorde klart något, till exempel en modedesigner. Det skulle bli massor av halvfärdiga plagg och designern skulle aldrig få tillfälle att öva sig i hur man sammanfogar alla delar till ett plagg som gick att ha på sig. För varje projekt du avslutar blir du skickligare på hantverket – precis som när det gäller att sy ihop ett klädesplagg är det betydligt enklare att få en idé och påbörja en historia än att avsluta den. Skriv på din bestämda tid. Om du inte vet vad du ska skriva om så berätta en historia genom ett gammalt plagg eller ett par skor.

Dag 13: Ta en av de första texterna du skrev under den här tiden. Det brukar ta minst två veckor att få ett nytt perspektiv på sin text. Vad skulle du vilja ändra på nu? Konsten att skriva handlar egentligen mest av allt att skriva om tills du når ditt personbästa, eller som Rober Cormier säger :”Den vackra delen av skrivandet är att du inte behöver få till det rätt första gången, till skillnad från till exempel en hjärnkirurg. Du kan alltid göra det bättre, hitta det exakta ordet, den passande frasen, den spänstiga liknelsen.” Skriv vidare på din bestämda skrivtid i minst en kvart. Ett ämne om du behöver, annars skriver du fritt: Redigera en dag i ditt liv – du kan till exempel skriva om dagen då hittade precis de rätta orden till någon som förtjänade dem.

Dag 14: Gör en måltavla. Samla ihop bilder och anteckningar som inspirerar dig och klistra upp dem på ett stort papper som får plats ovanför skrivbordet eller i en garderob. Fundera över hur de här två veckorna har gått och om ditt skrivschema fungerar som det var tänkt, eller om det behöver ändras. Sätt nu ditt skrivschema på måltavlan och se till att nära och kära är införstådda med att din skrivtid är lika helig som annan arbetstid eller fika med en kär vän. Njut av den belöning du bestämde dig för dag 8 och skriv nu vidare under hela år 2015 och bortom!

Om du missar någon dag…. 
… det händer alla och jag menar verkligen alla, även utgivna författare. Ge inte upp bara för det, utan börja om så snart du har möjlighet i stället. Vitsen med att bestämma sig själv för en skrivtid är att ta ditt skrivande på allvar och skapa utrymme för det men alla kan någon gång råka ut för oförutsedda hinder eller stress. Enligt en studie från European Journal of Psychology är det en myt att man måste hålla fast vid en ny vana varje dag för att lyckas, så var förlåtande mot dig själv och ge inte upp.

En författarkurs kan som sagt underlätta och hjälpa dig att bygga rutiner och skrivdisciplin. Vårens program för skrivarkurser på distans samt Författarkurs 1 – 3 vid Hötorget i Stockholm hittar du här. På författarkursen får du lära dig tekniker som finslipar din känsla för drama och stil och skapa rutiner samtidigt som du får sällskap av andra människor som brinner för skrivandet.

Skrivardrömmar är till för att förverkligas och levas.

Share

Att fläta flera perspektiv – 10 tankar och tips

”Hur många perspektiv kan jag ha?” är en vanlig fråga från deltagarna när jag håller författarkurser. Det beror på flera olika faktorer och som med så mycket annat i skrivandet finns inget standardsvar, men här kommer några av de tips jag brukar dela med mig av till författare som vill fläta perspektiv. Att fläta perspektiv innebär alltså att du vill låta läsaren följa flera olika perspektiv, antingen i första eller tredje person (mer om att välja perspektiv här). Vi tänker oss alltså de karaktärer vars perspektiv vi ska få följa, antingen nära inpå eller som om författaren följde efter dem med en filmkamera. Nedan har jag listat några vanliga samtalsämnen kring perspektiv på författarkurser  -och delat med mig av tips för hur du konsten att fläta ihop dina perspektiv till en uppslukande berättelse.

1. Du kan ha så många perspektiv som du själv och läsaren klarar av att hantera. Att fläta perspektiv påminner om att fläta hår; det blir krångligare ju fler tåtar du ska hålla reda på. Samma sak gäller för läsaren. För många nybörjare räcker det gott med ett eller två perspektiv. Kanske har du läst en bok med många perspektiv och upplever att du vill skapa något liknande, men kom ihåg att det inte är antalet perspektiv som avgör om du lyckas skriva en bra historia. Om du har en idé där det är nödvändigt med många perspektiv och upptäcker att det är besvärligt att hålla ordning på dessa, kan det vara klokt att spara idén till senare och börja med ett projekt som tekniskt sett är lite enklare. När du blivit mer varm i kläderna som författare kommer du också att kunna hantera fler perspektiv.

2. Fundera över hur många perspektiv som behövs för att berätta din historia på bästa möjliga sätt. Ett vanligt fenomen är att författaren känner ett behov av att redovisa allt om sina karaktärer, men det blir inte nödvändigtvis som mest spännande. Redan på planeringsbordet kan du fundera över hur berättelsen påverkas av olika val av perspektiv. Ibland kan antalet möjligheter och val kännas svindlande. Varje historia kan ta hundratals olika vägar, men ditt jobb som författare är också att avgränsa och göra ett urval.

3. Se till att varje perspektiv känns spännande att följa. Ibland blir en karaktär mycket mer intresseväckande än de andra. Det brukar leda till att läsaren hela tiden bläddrar fram till den karaktären i stället för att försjunka i alla sidor du har skrivit. Lösningen är att antingen satsa på den karaktär som är mest intressant, eller att utveckla de andra. Protagonister som kontrasterar mot varandra brukar vara mer intresseväckande än karaktärer som liknar varandra. Olika karaktärer ger också en god grogrund för konflikter, som är välgörande för spänningen.

4. Perspektiven ska vara delar i samma historia. Kanske låter det självklart, men ibland ser jag nybörjarmanus där karaktärerna snarare har olika livsöden och lika gärna skulle kunna ha varsin bok. Då finns ingen anledning att fläta ihop dem. Om du känner igen det här fenomenet behöver du arbeta djupare med din dramaturgi innan du börjar fundera över hur många perspektiv du vill ha med. Oftast verkar en berättelse på flera nivåer dramaturgiskt sett: karaktärerna är delar i en större historia samtidigt som de påverkar varandra, och har en inre utveckling.  Perspektivens samband behöver inte alltid vara uppenbara i början, men så småningom ska de bli det.

5. Använd perspektiv för att plantera och utlösa spänning. När du alternerar perspektiv får du också ett tillfälle att leka med spänningen genom karaktärernas intentioner, hemligheter och olikheter. Låt till exempel Markus vara på väg till ett möte med sin älskade på en restaurang och placera en förlovningsring i hans bröstficka, medan hans älskade Niklas är på väg till samma restaurang illa till mods för att hans tidigare flickvän blivit gravid. Läsaren kommer att sitta som fastnaglad inför krocken. Karaktärer som visar sig vara annorlunda än förväntat och utvecklas bidrar också till spänningen, liksom hur dina karaktärer påverkar varandra och berättelsens dynamik.

6. Låt perspektiven ha olika samband, så att de flätas allt tätare. I min roman Embla – Om du ändå levde nu leker jag med flera perspektiv. När huvudpersonen Axel blir besatt av ett gammalt käkben, får en forntida jägare bli besatt av en kvinna. Embla får ett eget perspektiv i nästa kapitel, för att Axel nu är helt inne i sina fantasier och börjar bli förälskad, mot sin egen vilja. Varje gång Axel hittar ett fynd i nutiden, ekar det i forntiden. Det näst sista perspektivet är ett nytt, återigen en effekt av Axels inre resa. De forntida perspektiven ska spegla Axels inre resa, samtidigt som jag har lagt till en knivsudd magisk realism.

7. Håll ordning på tidsaxlar och mönster. Att fläta perspektiv brukar bli som mest effektivt när du hittar någon form av mönster att jobba utifrån. Detta blev något av en utmaning i Embla, eftersom jag skildrar några sensommardagar i nutiden samtidigt som Embla ska leva hela sitt liv i forntiden.

8. Var noga med scentekniken och klippningen. För vilken författare som helst är god scenteknik mycket viktig, men när du flätar perspektiv blir det kanske ännu viktigare, för nu ska du inte bara orientera läsaren från scen till scen utan också se till att perspektiven fungerar. Om du jobbar med perspektiv vars samband inte är självklara från början kan du utnyttja cliffhangerteknik, så att läsaren hela tiden lockas vidare till nästa perspektiv. Mer om hur du kan använda cliffhangerteknik HÄR. Tycker du att scenteknik är knepigt är du inte ensam. Lär från böcker eller gå en författarkurs för att utveckla hantverket.

9. Låt utforskandet ta tid och testa olika perspektiv genom att provskriva. Att pröva nya perspektiv kan innebära att du hittar rätt väg in i ditt skrivprojekt. Det är inte alldeles ovanligt att inse att en karaktär som var tänkt som bifigur passar som bäst att vara en av huvudpersonerna, eller att en huvudperson snarare ska vara en färgstark bifigur.

10. Våga experimentera och lita på din egen känsla. När jag skrev min novell Socioterna fick jag idén att använda två perspektiv. Först tänkte jag att det kanske var vanskligt på så kort yta, men jag gick efter intuitionen och resultatet blev en novell som fick hederspris i en novelltävling.

Vill du ha inspiration och tips till ditt skrivande? Här hittar du författarkurser i Stockholm och på distans i sommar.

Share