Falska tillbakablickar

avonfantasy

Vi lär oss skilja mellan falska tillbakablickar (eller omkastad kronologi) och de egentliga tillbakablickarna.

Har du hört att tillbakablickar är problematiska bromsklossar och börjat ifrågasätta om du kan blicka bakåt i tiden över huvud taget utan att tappa din läsare? I så fall kan det vara värt att veta att man ofta säger tillbakablickar om två typer av bakåtblickande som tekniskt sett är två helt olika saker.

1. Tillbakablick med tempusskifte
Det läsare och lektörer oftast hakar upp sig på är tillbakablickar med tempusskifte, i synnerhet de som blir mycket långa och kanske till och med börjar dominera berättelsen. Om huvudberättelsen skildras med i nutid/ presens sker tillbakablicken med hjälp av dåtid/ preterium.

Exempel: ”Hennes fingrar smeker mjukt över det vitnade ärret på låret och Luca minns hur hon en gång försökte karva in sin älskades namn med ett rakblad.”

Om huvudberättelsen skildras med dåtid/ preterium sker tillbakablicken med hjälp av pluskvamperfekt.

Exempel: ”Hennes fingrar smekte mjukt över det vitnade ärret på låret och Luca mindes hur hon en gång hade försökt karva in sin älskades namn med ett rakblad.”

Tillbakablickar med tempusskifte är ofta av en mer berättande karaktär och om de pågår länge riskerar läsaren att bli distanserad eller tappar tråden. Ett vanligt nybörjarfel är att skriva en lång tillbakablick i dåtid med hjälp av ”hade”-konstruktion vilket brukar kännas klumpigt. I stället kan man etablera tillbakablicken med ett eller ett par hade och därefter återgå till sin vanliga tidsform. När tillbakablicken är klar måste man vara noga med att orientera läsaren i tid och rum, gärna med hjälp av rekvisita och gestaltning. Tillbakablickar med tempusskifte brukar (oftast) fungera bäst när de hålls korta.

2. Omkastad kronologi
Författaren som i stället kastar om kronologin skriver hela tiden i sitt vanliga tempus. Tekniskt sett är detta inte en tillbakablick utan författaren har kastat om sina scener. De texter som utspelar sig i berättelsens dåtid upplevs av läsaren som lika levande och närvarande (just det – gestaltade) som de som utspelar sig i berättelsens nutid. Kronologin kan som sagt vara omkastad utan att man ändrar i tempus alls, men det händer att författaren väljer att konsekvent skildra nuet i presens och dåtiden i preterium. En ovanlig variant är att göra tvärt om: skriva nuet i preterium och dåtiden i presens som för att förstärka närvaron i det förflutna. Författaren undviker däremot den styltigare hade-konstruktionen. Den omkastade kronologin orsakar i sig inga problem i ett manus, men författaren behöver i vanlig ordning se till att hålla läsaren orienterad. Ibland sker det helt enkelt med ett nytt kapitel eller en blankrad. Ett annat sätt är att inleda med en tillbakablickande mening, för att därefter fortsätta med en gestaltad scen.

En författare som väljer att kasta om kronologin kanske gör så här med Luca (för att hålla exemplet kort lägger jag bara in en blankrad för att markera nytt avsnitt:

Hennes fingrar smekte mjukt över det vitnade ärret på låret.

* * *

Knivspetsen kittlade huden, hon tryckte till och kände ett stygn av smärta. Det var inte skinnet som var den svåraste barriären, det var självbevarelseinstinkten.”

Det är omkastad kronologi som är en ”falsk tillbakablick” – den förväxlas ofta med det verkliga problemet. För att undvika förvirring bör de falska tillbakablickarna hellre kallas något annat, såsom omkastad kronologi.

Så … en liten snabbrepetition:
1) Tillbakablickar med tempusskifte blir lätt problematiska, speciellt om de pågår länge , är av berättande karaktär och innehåller många ”hade”.

2) Omkastad kronologi orsakar sällan det här problemet. Teknist sett är det ju ingen skillnad på scener som utspelar sig i olika tidevarv! Gestaltningen kan hållas lika stark i dåtid som i nuet.

Ibland ser jag variant nr 2 men uppblandas med nr 1 (skribenten har råkat peta in en massa onödiga ”hade”). Då är det bara att rensa bort dessa, men ibland kan man som sagt vilja ha en till ett par tillbakablickande meningar som får bilda bro mellan scenerna.

Jag hoppas det här var till någon hjälp – kika gärna också på en till artikel om hur du skriver en spännande början. På mina författarkurser får du ytterligare material om hur du löser problem med tillbakablickar i ditt manus.

Share

Hur väljer man mellan nutid och dåtid för sin berättelse?

Övning: Sätt en klocka på 5 minuter och skriv en text om bilden ovan i nutid. När du är klar skriver du om texten till dåtid. Alternativ: Gör precis tvärt om, börja med dåtid och skriv om till nutid.

Jag får ofta frågor kring val av tempus och om det är bättre att skriva i nutid/ presens eller dåtid/ preterium. De flesta föreställer sig spontant att presens förstärker närvaron (det ligger en viss sanning i det och vi återkommer till detta), men en hel bok skriven i presens uppfattas ungefär likadant som en skriven i preterium.

Psykologiskt sett spelar det alltså inte någon större roll för läsarens inlevelse och om man frågar läsare om de minns vilket tempus en favoritbok har, brukar de sällan komma ihåg detta. Samma sak brukar gälla om man funderar över vilket som är bäst av jag-perspekiv och han/hon-perspektiv; för läsaren är det oftast rätt oväsentligt.

Mitt råd brukar vara att skriva i den tidsform där man får mer flöde. Presensromaner blir allt vanligare men preterium är fortfarande vanligast. Det du däremot kan behöva fundera över är vad som händer på berättarteknisk nivå när du väljer mellan nutid och dåtid. Skriver man en presensroman har man till exempel ingen möjlighet att blicka framåt i tiden, vilket man ibland kan göra i en preteriumroman.

Exempel:
”Dagen då jag fyllde tolv år hade pappa fått ledigt från sjukhuset och jag hade ännu ingen aning om att han skulle vara död bara några månader senare.”

”Äntligen är det min födelsedag, jag fyller tolv år och pappa har fått ledigt från sjukhuset.”

I det senare exemplet kan man inte kasta in en framåtblick – däremot kan man jobba med att ge läsaren föraningar ändå, till exempel genom pappans fysiska skick, eller att han försöker ta farväl utan att barnet tar in det.

Vill du ha scener med förstärkt närvaro kan det gå att få till genom att först förankrar tiden i ditt vanliga tempus, det vill säga preterium/dåtid och sedan skiftar till nutid/ presens – då får du en effekt av förhöjd spänning/närvaro. Man brukar därefter återgå till sitt vanliga tempus/ preterium.

Det finns rätt många författare som byter tempus för att ge starkare närvaro och intensitet, från Tomas Bannerhed till Moa Martinsson för att ta ett par exempel. Ofta lägger läsaren knappt märke till att de byter tempus, just för att det samspelar med handling/känsla. Sådana tempusskiften kan komma mitt i ett textflöde. Mönstret är oftast preterium och därefter presens när känslan/närvaron blir starkare, därefter preterium igen. Ett bra exempel här: http://www.sprakkonsulterna.se/sprakbrevet/arkiv/sprakbrev7_2004.shtml

Knepet kan jämföras med vad man brukar kalla för ”historiskt presens” som man mycket väl kan leka med som ett stilmedel för att förstärka närvaron. Hittade en artikel på wikipedia som kanske kan ge lite idéer: http://sv.wikipedia.org/wiki/Historiskt_presens

Att skifta tempus i ett nytt kapitel riskerar dock att krångla till det för läsaren i onödan – gör det bara om du verkligen vill markera att bokens olika delar är tänkta att utspela sig i olika tider. Tempus är en del av läsarens orientering i boken, precis som rum/scen. Om tempusskiftet kan misstolkas eller är tvetydigt, blir läsaren helt enkelt förvirrad över var/när de befinner sig i bokens kronologi.

Fortfarande tveksam över vilket tempus du ska välja? Provskriv ett kapitel först i nutid och sedan i dåtid (som i övningen vid bilden till den här artikeln). Var upplevde du mest flyt och inlevelse? Låt det bli en kompass till ditt val.

Share