Kupa potatis och skrivtid

Potatis – kupad och klar.

I dag har jag unnat mig skrivtid samtidigt som jag kupade potatis. Principen är enkel: gör en plan, avvik från den och upptäck att både skrivandet och potatisen växte ändå. Jag tittar på morgonens planering, en neonrosa post-it där jag har skrivit följande:
Meditera
Hundpromenad
Träna
Skriva
Feedback, Författarkurs på distans, chatt… (listan fortsätter). 

Under hundpromenaden mot kolonilotten upptäcker jag dock att potatisen har vuxit sig kämpahög. Den måste helt enkelt kupas i dag. Nåväl, att skyffla jord och köra några skottkärror innebär i alla fall att träningen är avklarad, eller hur?

Några spadtag kan vara både skrivmeditation och lite styrketräning.

Medan jag kupar potatisen, tänker jag på hur bra det är att jag inte har rensat i onödan. Några spadtag med jord och vips syns bara de allra längsta snyltgästerna, som jag enkelt rycker upp ur myllan. Jag passar på att känna in spadhandtaget med tanke på att min kommande roman (Embla – Om du ändå levde nu) inleds med just några spadtag i jorden, så får jag några levande detaljer att lägga till. På andra halvan av landet slingrar sig ouppfostrade ogräs kring tålmodigt vajande jordärtskockor. De ser ut att trivas utmärkt tillsammans.  Plötsligt slår det mig att trädgårdsarbetet påminner om skrivandets olika faser, men just i dag tänker jag mest på struktur och planering.

Oplanerad blomning är ofta den allra vackraste.

Inför en ny roman har jag alltid en planering, och det var så jag började jobba med kolonilotten också. I en vattenskadad anteckningsbok finns en blyertsvision av hur koloniotten ska se ut. Jodå, rosenbågen står på plats och kryddcirkeln med inspiration från Medeltiden är en av mina favoritplatser. Ändå är det som roligast när en oväntad sammetssvart akleja dyker upp i kryddlandet, eller när något jag misstänkte var ett ogräs slår ut i skir, rosa blom. Flera av mina favoriter på kolonilotten tycks ha uppstått av sig själva på ett nästan magiskt sätt, till exempel mattan av penningblad. Rätt som det är känner jag doften av kryddor när jag rensar och sparar något som visar sig vara en brokbladig kungsmynta.

På samma sätt älskar jag när skrivandet kommer till liv. Planen är ett skelett, inte en färdig varelse. Ibland är det viktigt att spara en och annan darling, inte rensa bort dem för fort. Några rader potatis och några promenadsteg blev till en skrivmeditation.

När jag har ont om skrivtid brukar jag ofta tänka ut hela scener i huvudet, eller för den delen blogginlägg som liksom bara rinner ur fingrarna när jag kommer hem. Jag går hemåt med ett leende, och en känsla av väl använd tid. Hunden är rastad, meditationen avklarad, träningen fixad, skrivandet har fått sitt, och potatisen är kupad.