Tillbakablickar och te (eller scenteknik)

Te är trevligt – men det är sällan bästa sättet att börja en berättelse.

Vad händer i början av ditt bokmanus? Av någon anledning verkar det väldigt vanligt att huvudpersonen dricker te, blickar ut över en sjö eller i vissa fall åker bil. I nästa ögonblick tänker huvudpersonen tillbaka på en avgörande händelse som är betydligt mer spännande än det rogivande nuet med den värmande tekoppen, den glittrande sjön eller fingrarna som trummar på ratten. Jag tror att det kan bero på att författaren själv sitter och funderar, vilket speglas i utförandet. Den här typen av tillbakablickande blir lätt problematisk och baktung, men nedan hittar du knep för att reda ut berättartråden. För övrigt tycker jag mycket om te, men det är sällan den bästa lösningen i början av ett bokmanus.*

Varje gång du skriver en tillbakablick bromsas berättelsen. Om det blir många eller långa tillbakablickar blir huvudberättelsen svår att följa och läsaren tappar intresset. I den här guiden diskuterar vi endast ”äkta tillbakablickar” med tempusväxling snarare än omkastning av kronologin (om det där lät förvirrande så läs gärna mer om äkta och falskatillbakablickar här: http://forfattarkurs.se/2015/05/falska-tillbakablickar/)

Te kan sätta stämning och ge en välbehövlig paus även i litteratur. Se bara upp så att läsaren inte blir uttråkad.

Ett vanligt mönster i utkast ser ut så här:
1. Scen där något mindre spännande händer, till exempel åka buss/bil, fika/dricka te eller öl, eller blicka ut över en vy.

2. Tillbakablick/ tankar. Huvudpersonen kommer att tänka på den senaste tiden/ något som hände igår. Ofta något betydligt mer dramatiskt än nutidshandlingen. Tillbakablicken blir lång, ibland mer berättande/ svävande (vilket riskerar att bli platt), ibland mer gestaltande (vilket är mer intressant men då tappar man tråden).

3. Scenen landar igen i den mindre spännande ramen, vilket ger en effekt av antiklimax. Det här mönstret gör läsaren förvirrad och manuset upplevs som ”baktungt”. Eller så glömmer författaren bort att landa i ramen och scenen uppfattas som formlös.

Så löser du problemet
Fundera över följande:
1. Kan tillbakablickarna skippas? Om svaret är ja, så gör det.

2. Är de nödvändiga men går att korta ner? Om tillbakablicken fyller ett syfte, till exempel ger någon viktig ledtråd eller information som är nödvändig för att driva berättelsen framåt, kan du behålla den, men håll den kort.

3. Kan de absolut inte skippas eller råkade de bli mer spännande än huvudspåret? Överväg att göra om dem till egna kapitel med scenteknik (= tagning, action, repliker, gestaltning). Det vill säga en falsk tillbakablick. Scenen kan behöva flyttas till en tidigare punkt i handlingen, eller signaleras i text/ via kapitelrubrik.

4. De mindre spännande sekvenserna i nutid kan strykas eller kortas ner till transportsträckor – eller användas till en välbehövlig paus för din huvudperson senare i manuset. Alternativt ser du till att tedrickandet faktiskt blir spännande oavsett om du lägger in konflikter i handlingen eller på stilnivå. Du kan också byta ut miljön och handlingen till en kontext som blir mer intressant för att gestalta din karaktär – och kanske mer originell.

Te kan bli mer spännande i en ny kontext.

Ditt nya mönster
När du jobbat klart har du ett mönster som grovt kan tänkas fungera så här:

1. Kapitel/ scen där det är på väg att bli spännande. Kapitlet slutar kanske med en cliffhanger (om man vill skriva en bladvändare) eller en laddning som inger nyfikenhet.

Notera att jag skrev på väg att bli spännande vilket inte är samma sak som att börja mitt i en kris, då blir det i nästa andetag en dramaturgisk nedförsbacke.

2. Nästa kapitel kan också innehålla spänning ELLER en text med lägre spänning/ vardag som ger en dramaturgisk paus inför nästa avstamp. Även pauser ska dock fylla en funktion och behålla läsarens intresse.

Varför … vem … var … vad
I vilken scen som helst är det dessutom en god idé att tänka på…
– varför läsaren ska bry sig om att läsa det här.
– visa läsaren vem vi ska fästa uppmärksamheten på.
– visa var vi är så att läsaren känner sig orienterad.
– se till att det finns minst ett lager konflikt (inom karaktär, mellan karaktärer, mellan karaktär och omgivning) men gärna flera.
– att se till att berättelsen driver framåt och visa vad som händer, även om huvudpersonen också tänker och funderar.

Vill du veta mer om scenteknik eller få hjälp att reda ut ett trassligt manus? Välkommen att anmäla dig till en författarkurs – de olika alternativen hittar du i toppmenyn.

* Ett historiskt undantag är Marcel Prousts legendariska madeleinekaka som doppas i te och för huvudpersonen tillbaka i minnenas värld. Det är dock svårare att komma undan med te utan konflikt i början av nutida manus. Då behöver du ett förtrollande språk och kunna skapa spänning med din ton.

Bildkällor
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Teaimg_Little-old-ladies-dressed-as-witches-drinking-tea_Anonymous_ref~AN136_mode~zoom.jpg

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Cecil_Beaton_Photographs-_General_IB1882;_India_1944,_soldier_drinking_tea_next_to_a_Red_Cross_Mobile_tea_wagon_at_Calcutta_airport.jpg

Share