Att skapa ett monster – om författarens karaktärer

Var kommer författarens mörka karaktärer ifrån? Det händer att jag får frågan om författares förmåga att porträttera obehagliga och onda varelser betyder att de också har otrevliga sidor hos sig själva. Ibland kan en nykläckt författare till och med bli oroad av sin egen text. Särskilt om de skriver ur den obehagliga karaktärens perspektiv. I media porträtteras gärna skräckförfattarna som allvarsamma och gråbleka med genomträngande blick, som om de skulle likna sina egna skapelser. Obehagliga och svåra karaktärer kan dock lika gärna dyka upp i diskbänksrealism som i skräck, fantasy eller science fiction.

Författarens DNA består av alla våra upplevelser, minnen, tankar, känslor och fantasi.

Förälder, katalysator eller gud?
Som tur är, brukar de flesta författare vara betydligt trevligare än sina mörka karaktärer och antagonister. Författare är inte identiska med sina karaktärer, och inte hellre riktigt som deras föräldrar, utan snarare en katalysator. Det gäller oavsett om karaktären är ”god” eller ”ond”. Protagonisterna har (förhoppningsvis) olika sidor och nyanser, kan bryta mot förväntningar eller visa sig annorlunda än vi trodde från början. Författarens DNA består av erfarenheter, människor vi mött, minnen och förnimmelser, allt vi läst, känt och tänkt, som kan kombineras på nytt i oändliga former.

Karaktärerna är så att säga barn av våra tankeexperiment, känslor och fantasi. Ofta är de byrackor. Socioterna i en av mina noveller med samma namn, är till exempel en framtida samhällsklass vars DNA består av skräckscenarion från försäkringskassan och ett implanterat chip som ger dem en gemensam mentalitet.

Det kan vara frestande att likna författaren vid en gud, men i så fall är vi gudar som inte alltid har makt över våra skapelser. Karaktärerna hittar ju ofta på saker vi varken har bestämt eller önskat på förhand. Speciellt när vi skriver i flow.

Tack Michael Mansén för ett samtal som ledde till den här artikeln. Klicka på bilden för att läsa mer om hans roman.

Tack Michael Mansén för ett samtal som inspirerade till den här artikeln! Klicka på bilden för att köpa hans roman.

Avgrund och rädslor
Jag tror att en ”mörk” karaktär blir till precis som vilken karaktär som helst, det är bara det att de inger obehag eller rent av skräck. Många författare hittar sina huvudpersoner och antagonister i sina egna rädslor och fasor. Det som skrämmer författaren kommer sannolikt även att få läsaren att rysa. Känslan kan tänkas påminna om Friedrich Nietsches citat: Om du stirrar in i en avgrund tillräckligt länge kommer avgrunden också att stirra in i dig. Vilken karaktär som helst sitter liksom ihop med författaren som genom en navelsträng. För vissa författare är det som om navelsträngen klipps och de kan bara titta in i sin berättelse och skriva ned vad varelsen gör. Andra kränger på sig varelsen varje gång de skriver och upplever berättelsen genom karaktärens ögon.

Att pröva det mörka perspektivet
I arbetet med min debutroman Samael minns jag hur jag körde fast med en av mina viktigaste mörka karaktärer, Nat. Jag insåg att det var för att jag hela tiden såg Nat utifrån, att jag dömde hans handlingar. Han gick hela tiden över gränsen, slogs för hårt och mördade så småningom sin egen bror. För att gå vidare behövde jag pröva att gå in i honom på allvar. Jag började skriva ett kapitel ur Nats perspektiv och upptäckte att han det fanns skäl till hur han betedde sig. Inte bara ilska och frustration, utan också att det fanns en person i hans närhet som hotade och manipulerade honom. När kapitlet var klart var det som om en viktig pusselbit fallit på plats. Precis det kapitlet blev senare utvalt till antologin Från Tolkien till Thydell.

Vem värker mest?
Orson Scott Card gjorde ett spännande experiment. Han är mest känd för sin prisbelönta roman Ender’s Game, där en överbegåvad pojke med en sadistisk storebror och en empatisk syster har huvudrollen. Card valde några år senare att skriva en ny roman med titeln Ender’s Shadow. Samma värld och händelseförlopp, men den här gången ur en tidigare bifigurs perspektiv, Bean, som har en bakgrund som gatubarn. I sin bok How to Write Fantasy and Science Fiction tipsar Orson Scott Card om att fokusera på de karaktärer som värker som mest. De karaktärer som värker bär på spännande berättelser. Omvänt kan du jobba på att utsätta din karaktär för prövningar.

Kurt Vonnegut har förresten ibland blivit missförstådd på grund av sitt berömda citat ”Be a sadist” – men om du läser hela citatet säger han att du ska vara låta hemska saker hända dina karaktärer för att ta reda på vad de är gjorda av. Genom att pröva dina karaktärer uppstår utveckling, vändningar och budskap.

Varför ska jag bry mig?
Du kan få din läsare att knyta an till dina karaktärer på olika sätt, men kärnfrågan är inte hur du ska få dem att gilla din karaktär, utan hur du ska få dem att bry sig om din karaktär. Låt karaktärerna följa sina ideal och värderingar, göra något dumdristigt eller hjältemodigt, och ge dem mänskliga behov att känna igen sig i. Ömma punkter och oväntade sidor (till exempel skönhetssinne hos en annars brutal person) väcker både känslor och trovärdighet. En författare i min manusgrupp tipsade om att hon gärna låter sina karaktärer få ett specialintresse såsom att klottra, för att hjälpa läsaren att knyta an till dem.

Nedan följer några övningar för att utforska vilken karaktär som helst, men kanske särskilt de som känns svåra att komma underfund om.

Loup-garou-LebrunBli din karaktär
Pröva att gå in i en av dina obehagligaste karaktärer, antingen i dina tankar (alltså som i en dagdröm), eller i ett kapitel. Mary Shelley fann idén till Frankensteins monster efter att ha funderat i flera dagar och sedan drömt en mardröm. Skifta hamn precis som en varulv eller skådespelare. Bli din karaktär. Dina sinnen ska nu filtreras genom karaktären: du upplever dofter på ett annat sätt, lägger märke till andra saker och reagerar annorlunda. Skriv om en händelse ur din obehagliga karaktärs perspektiv.

Intervjutricket
Om du har svårt för att nå din karaktär, testa i stället intervjutricket. Utsätt din karaktär för en närgången intervju. Du kan antingen be någon intervjua dig medan du svarar som din karaktär, eller utföra en fiktiv intervju med din egen karaktär. Exempel på frågor:
”Vad kan få dig att tappa kontrollen?”
”Varför gifte du dig med honom, ni verkar ju inte älska varandra?”
”Vad finns i dina fickor/ i din väska/ på ditt rum?”
”Vad skäms du som mest över?”
”Vad är din största hemlighet?”
Använd också följdfrågor:
”Varför?” ”Hur menar du nu?” ”Hur blev det så här?”

Boktips
Dvärgen av Pär Lagerkvist
Ender’s Game och Ender’s Shadow av Orson Scott Card
Frankenstein av Mary Shelley
Elin, Kärleken är ful och fylld av smärta av Michael Mansén
Parfymen av Patrick Süskind
Samael och Socioterna av Jorun Modén
The Robber Bride av Margaret Atwood

Tack!
Ett innerligt tack både till min manusgrupp och författaren Ferenc Mikael Mansen som har bidragit med inspiration!

Share